I en tudelad kvällskonsert slår sig artisten Maia Hirasawa ihop med Norrbottens Kammarorkester. Dirigerar gör Anna-Maria Helsing, och vilken energi utstrålar då inte denna orkester i kväll? Spelglädjen riktigt spritter och får mig osökt att tänka på såna där reklamfilmer där lyckliga barn springer runt i gräset under en svensk sommarsol. Det är en fröjd att se energin. Från inledande Kilar-stycket med sin rytmiska oro och förlösande svall till den inledningsvis vemodiga men sedermera rytmiskt jazziga ”Clarinet Concerto” av Copland. Magnifik glädje på scenen, och ett nöje att se.
I det senare nämnda stycket agerar den berömde klarinettisten Olli Leppäniemi solist, vilket görs med inlevelse och finkänslighet. Den melankoliskt strykande inledningen, finstämd och längtande, flyter över romantiska stråkar. Stycket avslutas i en virtuos klarinettdel, följt av jazzig rytmik i upplösningen. Vacker inlevelse även hos orkestern. Solisten Robert Ek sluter upp med Olli Leppäniemi i kvällens sista klarinettstycke, en lekfull polkka med dansanta förtecken med arr av Petri Judin.
Efter paus är det dags för kvällens huvudnummer. Maia Hirasawa har arrangerat ett antal av sina låtar i orkestertappning och översatt texterna till svenska. Inledande ”Dröm bort mig igen” framförs med endast flygel och sång, och ”Det är som det är, del I” med flygel, sång och cello. Då detta är kvällens kanske vackraste låt kan jag inte låta bli att önska att den haft en större orkestrering i arrangemanget, jag ser fler stämmor i den ack så vackra refrängen. Ändock, avskalat och ömt om det svåra, och texten hypnotiserar med sin vackra melodi.
I påföljande ”Vad händer sen” och ”Det är som det är, del II” sluter orkestern upp fullt ut. Breda arrangemang över hela låtstrukturerna återfinns i båda fallen. Och trots att det hörs att Maia Hirasawa lagt ner mycket jobb på sina arrangemang, kan jag inte låta bli att sakna något. Kanske är det en fråga om förväntningar, för det är på intet sätt varken dåligt skrivet eller dåligt framfört. Ändå drabbar det mig inte fullt ut. Kanske hade jag önskat något mer psykologiskt, något mer vågat och experimentellt. Poleringen och det heltäckande arrangemanget gör kanske att jag saknar något av det trasiga och skärande, det vardagsnärt sorgsna som finns nedgrävt i Hirasawas musik. Bäst finner jag arren i originalprogrammets avslutande låt ”Göteborg”, där den moderna boulevard-nostalgin tar vid, talande och ambivalent, likt en personlig ”Fairytale of New York”. Sammanfattningsvis en kväll med behållning, välkomponerat och med glädje och energi. Det är bara ett kärleksfullt ärrande jag saknar i dessa nyarrade noter.