Ett ovärdeligt smycke, en raritet, ett konstverk man inte kan se sig mätt på, en historisk världshändelse, ett arkitektoniskt mästerverk som passar perfekt på sin plats, en dyrgrip med betoning på dyr. Framför allt ett instrument med gränslösa möjligheter och smeksamt inre.
Oftast blir jag glad när jag tänker på Orgel Acusticum som jag haft möjlighet att följa sedan den blott var en tanke. Men jag fick känningar av onda aningar direkt efter invigningen. Hela projektgruppen upplöstes utan att någon särskild person fick huvudansvar för Luleå tekniska universitets nya ägodel – och farhågorna besannades.
Under de drygt tre år som gått har ingen riktigt tagit vara på det världsomspännande intresse som finns kring orgeln. Sparbanken Nords donation för kvinnliga organister räckte ett tag, men bortsett från den serien har orgeln varit oroväckande tyst under alltför långa perioder.
Varför finns ingen som undersöker och förvaltar andra intressenters intresse för att synliggöra sig själva genom att synliggöra orgeln?
Se bara vilken respons forskarnas nya folkliga orgelapp Oregano fått. Och de organister jag intervjuat som kommit till Piteå för orgelns skull, vittnar om att en dröm går i uppfyllelse.
Naturligtvis finns det ännu fler orgeldrömmare av olika kategorier. De måste få respons, annars falnar intresset och då förspills en chans till marknadsföring av ett slag som varken något annat universitet eller någon annan kommun har möjlighet att matcha.
Orgel Acusticum borde betraktas som en verksamhet värd en adekvat ledning med framtidsvisioner. Att ha det så här är slöseri har flera med mig insett, bland andra den anonyma givare som skänkt en miljon kronor. Villkoret är att pengarna ska gå till att synliggöra orgeln. Med andra ord att få snurr på verksamheten. Vilken klok donator!