Tilltalet i det svenska samhället har hårdnat. Samtidigt tycks våra spärrar om vad som är acceptabelt att säga och lyssna på, utan ifrågasättande, vara på väg att släppa helt. Det gäller vid privata köksbord lika väl som bland journalister, politiker, och andra som syns och hörs i det offentliga samtalet.
De ord vi väljer att använda besitter mer makt än vi vanligtvis är medvetna om. Ordens valör kan förminskas om de används alltför frekvent och i fel sammanhang – ungefär som när en bra låt förstörs av att gång på gång användas i en reklamsnutt.
Ord kan förvanskas och göra oss blinda och döva inför vad som pågår framför näsan på oss, så att vi istället riktar vår uppmärksamhet åt ett annat håll – vilket ständigt utnyttjas av politiska opinionsbildare.
Språket påverkar kort sagt vår verklighetsuppfattning och hur vi agerar.
Ord som ”arbetslöshet”, ”långtidssjukrivning” och ”förtidspension” slutade användas av de så kallade nya Moderaterna, och hela Alliansen ersatte med ”utanförskap” – ett orättvist ord som även letat sig in i vokabulären hos nu sittande regering.
Varje gång ”rasism” kallas ”främlingsfientlighet” gagnas högerextrema krafter.
När vita galenpannor med kristen bakgrund och grumlig ideologi (högerextremister) sprider skräck genom dödligt våld riktat mot civilpersoner, används inte ordet ”terrorism” lika ofta som när fundamentalister med muslimsk bakgrund utför våldsdåd.
Fler exempel:
”Sverigevänlig” = invandrarfientlig.
”Israeliskt självförsvar” = massaker på civila.
”Sionism” = apartheid. (Skilda rättssystem för olika befolkningsgrupper).
”Sverigedemokraterna” = nyfascister (liksom sina likar i Europa som inte heller är demokrater).
”Musikalisk inspiration” = låtstöld (om upphovsrätten inte beaktas, vilket sker ofta).
För övrigt verkar det som om allt färre vet vad det är för skillnad mellan uttrycken ”för övrigt” och ”i övrigt”. I övrigt har jag ingenting att tillägga just nu.