KONSERT
Stefan Gunnarsson lirar på mammas gata den här lördagskvällen. Ena stunden är musiken urbant New York-cool för att nästa stund bli riktigt "västkustslick". Släng in lite jazz, funk och rock och du har hela bilden klar för dig.
Konserten tillsammans med gästartisterna Shirley Clamp och Daniel Lindström är inte en del av en större turné utan en speciallösning för den här kvällen. Därmed blir det lite ojämnt, men alltihop vilar tack och lov på en stadig grund levererad av ett band som Gunnarsson kallar världens bästa. Jag är inte förvånad.
Tajt må vara ett av musikvärldens mest överskattade begrepp, men det går inte att väja för den betongsugga den här kvartetten skapar. Det är lekfullt utan tendenser till överspel och det sitter som berget. Det biffiga, men tydliga ljudet gör inte saken sämre.
Flera av låtarna är hämtade från Stefan Gunnarssons platta som ska komma runt årsskiftet. Rätta mig om jag har fel, men visst har den varit på gång ett ganska bra tag? Hur som helst blir flera av de inledande numren alldeles utomordentlig restaurangunderhållning. Bra låtar ("Shape of my heart"-besläktade pianotemat i "Let the gods do the work" är gruvligt snyggt) och snygg sång, men det är som lyhörd komphund till gästartisterna Gunnarsson gör sig allra bäst den här kvällen.
Att Daniel Lindström inte sjunger "Dreams are coming true", hans stora och, typ, enda hit känns någonstans symboliskt. För honom blev medverkan i "Idol" en dörr till ett sångarkneg snarare än en språngbräda mot stjärnorna och för all del, jag tror inte att han misstrivs. Att han vunnit en tävling som går ut på att vaska fram "next big thing" känns däremot konstigt. Han är en bra sångare, men samtidigt ingen självklar estradör. Covern på Stevie Wonders "I love every little thing about you" är ledig och skön och i innerligt framförda "Du får aldrig vända om" övertygar han som en Mauro Light, medan "Beslut" går "in här och ut här" och Scocco-numret "Sarah" ter sig aningen pliktskyldigt.
Bandet känns bara som en kompgrupp i sällskap med Daniel Lindström. När Shirley Clamp tar över vid mikrofonen bestämmer sig herrarna för att leka musik i stället för att bara spela. Det blir uppsluppet och jämte egna "För den som älskar", "Att älska dig" och "Min kärlek" (många hjärtan blir det) väljer hon smarta covers. I "Baby love" (Mother's finest) ger hon generöst med utrymme åt skickliga bakgrundssångerskan Petra och i "Ain't nobody" (Chaka Khan) slår det helt enkelt gnistor mellan Clamp och bandet.
Om det beror på att det som växer i magen sväljer en del av stödet låter jag vara osagt, men det känns som om Clamp den här kvällen ger ungefär 75 procent av sin förmåga. I stället för att vräka på är hon mer dynamisk och jobbar mer rytmiskt än tidigare och det är väldigt klädsamt. Mellansnacket om scenkläder med "glipa" och hur man gör entré i Globen är dessutom riktigt kul.
Som konsertupplevelse är det här ungefär så ojämnt som jag väntat mig och extranumren "Proud Mary" och "Long train runnin'" är bara för tippade, men en glödande Shirley Clamp och ett hejdlöst skickligt band räcker långt.
För övrigt lär det vara bra att sjunga för sina barn under graviditeten. Ungen som gror i Shirley Clamps mage riskerar att bli ett musikaliskt underbarn. Kom ihåg var ni läste det först.