Nostalgitur med Sigge Stark
Sjuttiotalet var ungt och romantiska drömmar grodde i kapp med nässlorna som kröp uppför gödselhögen.
I Sigge Starks värld fanns skogsmän som var både bredaxlade och sensuella och alltid fann rätt stig när stadskvinnor med skavsår förvirrat sig. Han kunde göra eld av rå ved och bära hjälplösa damer över fallna granar när åskan gick. Här fanns minsann inga muskelfattiga män från staden, och de få som fanns blev snabbt brädade av någon rejäl karl från byn.
Kvinnorna var präktiga och moderliga med behagliga röster och fotriktiga skor. Kinderna var hälsosamt röda och barmen lagom rund. Hade hon någonsin en längtan bort från det fysiska arbetet och fattigdomen kom hon snart på andra tankar.
I Sigge Starks värld var en kvinna oklok om hon ville skaffa utbildning och yrkesarbeta. Hon skulle finna kärleken och arbeta på ett jordburk vid sidan av en man.
På romantikfronten hemma i Flarken var det magert. Ende jämnårige grabben i byn hette Ove. Han hade rött hår och bodde på Andra sidan. Det innebar att hans gård låg en knapp kilometer bort på skuggsidan av berget tvärsöver skogen. Precis som i en Sigge Stark-roman.
På Andra sidan hade vi fyra små ängar och två hölador. Där fick korna beta när slåttern var klar. Mitt mellan Ove och mig rann Skrövelbäcken som var byns enda vattendrag som porlade blygt om våren och sinade på sommaren. Där växte kabblekor. Gulglittrande och lockande stod de med rötterna i fukten. Det var ett litet äventyr att balansera på tuvorna för att ta hem en bukett till mamma.
Någon Sigge Stark-romans med Ove på Andra sidan blev aldrig av trots att vi sprang till varandra genom skogen över bäcken och undan myggen flera gånger i veckan. Oves hår lyste som en eld mellan träden och mitt fladdrade som halmstrån. Vi lekte tjuv och polis, det var allt.
Snart lämnade jag barndomen, romanerna och bagarstugan. Förra sommaren ställde jag in mammas böcker i min bokhylla. Här finns "Invandrarna" och "Mina drömmars stad", men också tio gulblekta med titlar som "Hon sökte lyckan", "Bara en vanlig flicka", och hör bara: "Så god som en man". Författaren är Sigge Stark som egentligen hette Signe Björnberg. Hon föddes innan förra sekelskiftet och gömde sig av någon anledning bakom den manliga pseudonymen.
Fattigdom var hennes vardag trots att hon var massproducent åt förlagen. Hundrafemton romaner skrev hon och en massa noveller. 1959 lyssnade mängder av människor till hennes följetong "Hällebäcks gård" på radio.
I vilken omfattning hennes litteratur bromsat jämställdheten är inte lätt att veta, och någon plats i finkulturen fick hon aldrig. I alla fall fick mamma och mängder av andra vuxna en liten verklighetsflykt, medan ungar som jag kunde göda sina yrvakna romantiska fantasier.
Hundra mil och trettiofem år från slåtterlediga regnkvällar kröp jag åter till sängs med Sigge Stark. En doft av sval bagarstuga steg från bokbladen. Med rodnande kinder återvände jag till sjuttiotalet med pirrande elvaårshjärta: "Den steniga vägen till lyckan" ...
Medan sommarregnet föll över staden forcerade jag tre romaner där ung och sund fröken möter ung och välväxt man på en skogsstig där de blir förälskade och slutligen efter viss dramatik avslöjar sin kärlek för varandra. Ja, vad säger man? Sigge Stark planterade en osann världsbild i en oskyldig elvaåring.
För var finns han egentligen, den sensuelle skogsmannen som är både klok och trogen och bredaxlad?
Så jobbar vi med nyheter