ETNOROCK
Kuliss: Svenska fanor, ett myller av barnfamiljer som simultanäter hamburgare, popcorn och sockervadd på parkgräset och blågula ballonger som lyfter mot en gråmulen kvällshimmel.
På scen: Etnopoppens ärrade skyddshelgon Håkan Hemlin bredvid Nordmankollegan Mats Wester. En före detta fängelsekund och badboy som sjunger folkvisor som vore det hårdrock och en riksspelman på nyckelharpa, med ett sinne för klistriga melodier. Eller nä? Något är fel. Var är egentligen Mats Wester? Inte på Badhusparkens scen i alla fall. Ena halvan av duon saknas - nej Håkan Hemlin ÄR inte Nordman - och beskedet jag får från mixplats är att han fått förhinder. Orsak okänd. Hemlin förkunnar ändå, kanske med en blinkning åt Badhusparkens tidigare bokningar, att "jag ställer inte in några konserter". Och trots att jag får ont i halsen bara av att höra honom, sjunger frontmannen bättre än jag minns och han känns igen när han marscherar runt i blåjeans och solglasögon på sitt stela, märkligt bakåtlutade sätt. (Någon som kommer ihåg Ostman från Killinggängets parodi?)
För den som minns tiden före gruppens långa uppehåll i slutet av nittiotalet, då musiker som folkmusikgruppen Väsen och Ale Möller medverkade på skivor och turnéer och då Py Bäckman med förtjänst skrev alla texter, är konserten en besvikelse. Utan nyckelharpa och med flöjtslingor på keyboard får jag svårt att hitta fram till den nationella stolthet som den nya helgdagen ska få oss att känna. Femmannabandet får inte heller mitt svenska hjärta att bulta hårdare. Det är mer landsvägsrock än etnopop numera och ljudbilden är grumlig och baktung. Det spelas visserligen mandola emellanåt, men det akustiska välljudet dränks i distad gitarr och behållningen blir Westers trallvänligt snickrade melodier.
För att hinna skriva dessa rader går jag medan Hemlin skorrar fram "be mig så stannar jag kvar" - textmässigt en perfekt slutlåt innan extranummer - och en inte alltför avancerad gissning är att "Vandraren" och "I lågornas sken" ljöd över Badhusparken, som avslutning på årets firande, förhoppningsvis utan tillhörande häxbränning. Förutsägbart är bara förnamnet, men allt folk och den goda stämningen ser till att mitt humör är på topp på väg mot redaktionen.