Teaterpjäsen Ett dockhem skrevs 1879 av författaren Henrik Ibsen. Karaktären Nora Helmer lever i ett till synes perfekt, borgerligt äktenskap med Torvald där båda har sina givna roller, enligt normen på 1800-talet. Men det finns sprickor i fasaden. Torvald behandlar Nora som ett barn. En intelligent kvinna har ingen plats i ett äktenskap. Ändå är det hon som till slut räddar honom ekonomiskt.
Ibsen skildrar en social struktur som förekommer än idag. Äktenskapet med den finputsade fasaden. Facebook är en portal för lyckade familjer med söta barn och nyrenoverade hus. Jag blir alltid lika förvånad när någon plötsligt skiljer sig, som från tomma intet.
Precis som många av August Strindbergs pjäser så handlar Ett dockhem om mannens och kvinnans roller i äktenskapet. Men medan Strindberg ofta skildrar en destruktiv kamp om makten så gör Ibsen kvinnan till segraren. Pjäsen slutar med att Nora går ut genom dörren och aldrig återvänder. Hon slutar leka dockhem och blir en hel människa.
Ett dockhem förespråkar kvinnlig frigörelse och många blev upprörda i början när den spelades. Det ansågs onaturligt för en kvinna att lämna sin man. Män är som de är, men kvinnor är ju så förståndiga, vilket är en uppfattning som finns kvar än idag och tycks gälla olika situationer. Vi borde veta bättre. Det fick jag själv höra redan som elvaåring när jag pallade morötter på en klassresa. Som om vårt kön skulle ha ett inbyggt omdöme.
Valet att lämna sin man var delvis en klassfråga på 1800-talet. Nora har privilegiet att tillhöra den välbärgade klassen och det underlättade hennes beslut. Men gemensamt för alla de litterära karaktärerna i den här serien är att de vägrar acceptera konventionen om äktenskapet. Jane Eyre vägrar bli en ägodel, Anna Karenina vägrar offra kärleken för ett olyckligt äktenskap, Margaret Hale vägrar gifta sig av fel anledning och Nora Helmer vägrar leka dockhem. Äktenskapet blev ofta en tvångströja på 1800-talet, men frågan är vilken roll gifta kvinnor har i dagens jämställda samhälle. Finns det fortfarande en underliggande uppfattning om vad som är kvinnans uppgift i hemmet och hur hon ska bete sig?
Torvalds största bekymmer verkar vara att familjens heder blir förstörd i en skilsmässoskandal. Idag är det inte längre norm att stanna i ett olyckligt äktenskap. Vi strävar istället efter det perfekta äktenskapet, att fasaden ska bli verklighet. Men det finns andra normer. Idag ska vi vara karriärinriktade individualister med fokus på prestationer. På Noras tid var man som kvinna inte mer än sitt äktenskap. Idag är man i många kretsar inte mer än sin status. Tiderna har förändrats, men vi är fortfarande delvis styrda av normer.
När jag läste Ett dockhem så tyckte jag först att det var synd att Nora och Torvald inte hittar tillbaka till varandra. Men snart insåg jag att det är rätt val. Deras äktenskap bygger inte på jämställdhet och Torvald bekräftar Nora bara när hon följer normen. Hon inser någonting som är kontroversiellt än idag, vilket gör pjäsen relevant. Kvinnor behöver inte definieras av män. Även dagens kvinnor reduceras ofta till sitt kön och bedöms utifrån utseende istället för begåvning. Politiker som Maud Olofsson och Mona Sahlin anser att offentliga kvinnor värderas utifrån sitt yttre och får andra frågor av journalister än män.
Det som är mest intressant med pjäsen är att Henrik Ibsen, en författare på 1800-talet, belyser den patriarkala strukturen och problematiserar kvinnans ställning. Det är inte svårt att gissa var dagens kvinnoideal kommer ifrån. Genom historien har kvinnan förpassats till hemmet och fått ta rollen som den passiva, ödmjuka troféhustrun. Mannen har visserligen fått slita hårt men också haft en större möjlighet till inflytande. Kan det vara så att kvinnans traditionella roll och brist på makt har lärt oss att utseende är essentiellt medan egenskaper och åsikter är mindre betydelsefulla?
Ett dockhem tar upp aktuella ämnen och väcker många tankar. Nora inspirerar oss att våga ta det där steget som vi länge velat ta, oavsett vad det gäller, och att våga ifrågasätta sociala strukturer. De fyra hjältinnorna i den här serien visar hur begränsande konventioner kan vara och att vi behöver se till individen, utan förväntningar som baseras på könstillhörighet. Jane Eyre kämpar mot normen om kvinnan, Anna Karenina döms utifrån den och Margaret Hale ignorerar den. Men Nora Helmer är den mest radikala av dem. Hon bidrar till att krossa den.