Nitrock i jätteformat
JUDAS PRIESTNostradamus(Columbia/Sony BMG)
Hårdrockens överstepräster firar nya mastodontverket "Nostradamus" med ny lädergarderob. KK Downing, Ian Hill, Rob Halford, Scott Travis och Glenn Tipton är tillbaka i stort format.
Foto:
2008. Etablerat hårdrockband. Temaplatta. Ack så lätt att det blir pompös hårdbarock av alltihop, men Priest håller sig hela tiden på rätt sida av det mest förutsägbara. Refrängen i "Pestilence and plague" har tydligt släktskap med opera och visst blir det lite "Orffigt" i "Revelations", men det är aldrig osmakligt. Judas Priest har väl aldrig varit nyansernas band, men genomförandet är snyggt och arrangemangen förvånansvärt varsamma. Stråkarna och voice-ljuden förstärker riffen. De ligger aldrig utanpå utan känns som en naturlig del av helheten. Lugna passager (varav en bär titeln "Shadows in the flame" - underbart) väver samman långsamma, episka låtar, med sedvanliga riffmackor.
Här finns en del hårda karameller att glädja sig åt. "Prophecy" är klassiskt Priest-gung, titelspåret bjuder på skönt signaturriffande från KK Downing och Glenn Tipton och pampigt skrikiga upptemponumret "Persecution" känns klockrent.
Bland de bästa spåren finns "Lost love", den bästa ballad jag hört från ett hårdrockband på bra länge. Refrängen är femstjärnig. Rob Halford har lämnat de allra högsta tonerna bakom sig, men dramatiken i sjungandet är perfekt. Lyssna på reflekterande "Exiled", en av flera fina stunder där hans röst står i fokus.
Som helhet känns "Nostradamus" för mastig och lång. 23 spår och för många stunder som blir utfyllnad. En del dökött hade lätt kunna skäras bort och skivan hade bara blivit bättre av att landa på en 80 minuters enkel-cd i stället för denna dubbel. I mindre, väl valda doser blir det här välsvetsad metallisk underhållning som visar Judas Priest från sin mest dynamiska sida.
Så jobbar vi med nyheter