I en tid när stillbildernas och de rörliga bildernas betydelse inom journalistiken ökar, monterar mediakoncerner i Sverige och utomlands ner sina fotoavdelningar med fast anställda fotografer. Att lita till frilansare, skrivande reportrar och läsarbilder är lösningen för att fylla det svarta hål som då uppstår.
Jag tror inte att de erfarna pressfotografer jag känner till levererar sämre material för att de byter anställningsform, om än den blir otryggare. Däremot tror jag att tidningarnas visuella kommunikation med sina läsare/tittare/följare på olika plattformar blir sämre om inte fotograferna finns med i det dagliga arbetet på lika villkor som andra på redaktionen. Och då menar jag inte att alla anställda borde sägas upp och frilansa.
De senaste åren har den tekniska utvecklingen gjort det möjligt för fotograferande och skrivande journalister att berätta på olika sätt med bilder och texter, både digitalt och i tryck. Vi vidareutvecklas till att bli ”multikompetenta” – alla ska kunna allt. Tyvärr känns det som om vi blir ensammare på kuppen och bara det anser jag är en fara för demokratin. Fler synvinklar, infallsvinklar och röster behövs i mediahusen, inte färre.
På den centralredaktion där jag började min journalistiska bana fanns inga särskilt anställda fotografer. Alla skulle både fota (analogt, vilket även innebar framkallning) och skriva. Att komma till PT och kunna samarbeta med fotograferna var ett lyft. Personligen är jag i stort behov av den inspiration mina fotograferande kollegor ger mig varje gång vi ska på jobb tillsammans. Helt enkelt för att slutresultatet brukar bli bättre när jag kan koncentrera mig på en sak och har någon att bolla idéer med. Jag är, till skillnad från många tidningsledningar som sparkat sina fotografer, övertygad om att läsarna bryr sig om kvalitet.
En enda bild kan i ett svep förändra världen på ett sätt som tusen ord inte kan. De mera vardagliga bilder som syns i dagstidningarnas plattformar speglar det samhälle vi lever i, vilket ingår i det journalistiska uppdraget. Att säga upp fotografer är därför som att montera bort en viktig del av journalistiken, den som stavas bildkvalitet.