Terrordådet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo har lämnat efter sig ett spår av försvar för yttrandefriheten. Inte sedan Lars Vilks Muhammed-karikatyrer har den demokratiska rätten till att få yttra sig och publicera åsikter åberopats med sådan frenesi. Satirens oinskränkthet hyllas i krönika efter krönika, kolumn efter kolumn. Rätt i sak, men jag kan inte låta bli att tycka att det osar hyckleri.
”Ord blir små i stunder som dessa. Ändå känns det viktigt att säga dem: Terror skapar rädsla som skapar självcensur som till slut bara kan skapa tystnad. Därför måste rätten att uttrycka sig, rätten att skämta, ovillkorligen försvaras av det öppna samhället.” Så skriver Aftonbladets chefsredaktör och VD Jan Helin i sin blogg. Aftonbladets krönikör Åsa Lindeborg diskuterar problematiken med satiren av den högst stereotypa araben som avbildas som terrorist, men skriver ändå att ”förhoppningsvis ökar satirikernas svängrum, för satir ska göra ont.”
Men vad som är okej att göra satir om är däremot inte självklart ens för tidningarna själva. När nya numret av Charlie Hebdo publicerades några dagar efter terrordådet i Paris publicerade Aftonbladet dess omslagssida med en satiriskt tecknad arab. Samma Aftonbladet sparkade för bara ett halvår sedan sin egen satiriker Charlie Christensen när han i sin serie Arne Anka gjorde satir över Israels krigshets i landets senaste offensiv mot Gaza. Serien plockades utan debatt snabbt bort från webbsidan och Charlie Christensen fick sparken. Då stod varken Jan Helin eller någon annan på Aftonbladet upp för satirens demokratiska okränkbarhet. Är en kränkt israel värd mer en än kränkt muslim blir min spontana fråga? Gjorde satiren plötsligt för ont?
Med facit i hand är det lätt för tidningarna att försvara yttrandefriheten och Charlie Hebdos fördomsdränkta nidbilder av muslimer. Någon annan har redan betalat priset, och muslimer är lovligt byte i dag. Därför kan Expressen publicera en löpsedel med Charlie Hebdos satiriska muslim utan negativ påföljd. Genom våld och död har fördomen blivit legitim, därför att hotet var verkligt. Logiken verkar vara att när våra fiender dödar oss var vår kritik sann. Och publiceringsbar. Kanske också säljbar?
Humorn är ett kraftigt vapen i varje öppet samhälle. Även i de allvarligaste situationer behöver vi kunna skratta. Att skratta åt döden är inte att förneka den, men däremot att begränsa dess makt över vårt liv. Samma verkan har humorn på terrorism, extremism, diskriminering med mera. Den lindrar vår rädsla, den får oss att räta på ryggen. Humorn får oss att ta nya andetag, den får oss att känna igen oss.
Satiren som konstform är ett effektivt medium för att ta pulsen på extremer. Den äger förmågan till snabb gestaltning. När en vän på facebook frågade vad som egentligen skiljer satir från mobbning svarade jag att satiren alltid i någon mån är politisk och att den alltid syftar till att skapa opinion. Jag tror att jag med det svaret är nära satirens kärna. Men då bör den också vara jämställd och fri. När satiren inskränker sig till att bara behandla legitima och godkända mål är den inte längre fri. Då är den bara propaganda med en agenda som går att sälja utan alltför mycket kritik.