När jag var fyra år fick jag en syster. Hennes hår var rött som elden. Hon skulle egentligen födas på nyår, men redan vid julaftonens skymning ville hon fram. Pappa spände Blända för släden och körde till grannbyn efter barnmorskan som steg in i hallen precis när Klaras skrik ljöd över huset ända upp till vindskammaren där jag satt och blundade. Försiktigt smög jag nerför trappen medan barnmorskan lade flickan vid mammas bröst. Stolt stod pappa intill. Jag minns ännu Klaras stjärnblanka ögon och pappas vita leende som lyste upp hela köket.
Natten kom och mor och far låg med nyfödda Klara och mig i sängen. Stunden var så vidunderlig att jag knappt vågade andas. Månen kikade in genom fönstret. Mor pekade mot himlen och lotsade mina ögon över vintergatan och strax till vänster om karlavagnen, tätt intill min stjärna, syntes stjärnan jag aldrig förut sett.
- Alla har en stjärna som tänds när vi föds och slocknar när vi dör, sa mor. Däremellan håller den sitt vakande öga över oss.
Mor och far var skrockfulla. Det gällde att hålla sig väl med både onda och goda krafter. Ja varenda sten, tall och myrstack hade något att säga bara vi hade vett att lyssna, sa mor. I denna natur bodde vi, på Tallåsen i ett timrat hus. Femhundra meter bort låg tjärnen där vi fiskade, och tätt intill låg Röda källan. Där växte röda näckrosor som bara näcken själv kunde plocka. De blommade bara när han ville visa sin kärlek till någon, sa mor. Källan hade sitt utlopp mot norr, och det var viktigt.
- Då drar de onda makterna norrut där de hör hemma, sa mor.
I källan hämtade vi vatten hela året. På sommaren innan Klara fyllt sju fick vi börja bada med mor i källan. Då berättade hon om näcken med de röda näckrosorna i håret som förtrollade människor med sin fiolmusik. Dagen efter följde vi källan till utloppet för att se hur de onda makterna såg ut. Där fanns bara porlande vatten. Näcken såg vi inte till och någon fiolmusik hördes inte heller.
Hösten kom och vattnet frös. På julaftons morgon följde vi mor till källan. Källan låg blank och snöfri. Mor hackade hål i isen, skopade vattnet i hinken. Hon berättade att varje julafton förvandlades källans vatten till vin, precis vid midnatt som var tiden då Jesusbarnet fötts. Vi gick hem till far och firade Klaras födelsedag och julafton.
När far och mor somnat smög Klara och jag ut genom dörren. Vi skulle smaka vinet i källan. Stigen var vältrampad. Jag gick först med fotogenlyktan i hand. Vi stannade och tog varandras händer, tittade mot himlen och hittade våra stjärnor. Månen sände sitt ljusgula sken och källan var mörk och stilla. Hålet som mor hackat upp hade frusit igen. Jag hackade ett nytt, fyllde skopan och sträckte till Klara som drack. Hennes andedräkt slingrade sig som en gloria runt huvudet. Det röda håret glittrade av rimfrost under mösskanten. Isen gav ifrån sig ett dovt muller. En dimma drog hastigt in över oss. Jag slöt ögonen och hörde den underbaraste fiolmusik. När jag öppnade ögonen var dimman försvunnen. Jag sträckte handen efter Klara och ropade hennes namn. Hon var borta. Källan låg svart och sluten. Med skräcken i ryggen sprang jag hemåt.
Tiden gick. Källan tinade och frös. Om natten hördes skogen viska: "Hör furornas dova sorgemusik med förstämda trummor och tubor i moll...". Mors berättelser tog slut. Pappa tystnade. Elaka tungor talade. De sa att han inte var far till Klara, och att det var han, hennes riktige far, som stigit ur källan och hämtat Klara den där natten.
I tre år hade julen i Tallåsen dukats fram och bort under tystnad. Om några minuter var det midnatt och jag sprang genom skogen. Natten var kall och månen stod rakt över källan. Tystnaden var så väldig att jag hörde hjärtats slag. Jag sänkte blicken mot den svarta källan, tog hål i isen. Med darrande händer fyllde jag skopan, blundade och drack. Den söta smaken rann genom strupen och jag blev yr. Dimman drog in från tjärnen och isen mullrade dovt. När jag öppnade ögonen stod Klara framför mig. Röda näckrosor låg utslagna i en flätad krans runt hennes fötter. Hon tog min hand och våra stjärnor lyste över oss när vi vandrade längs stigen genom skogen.
Fotnot: "Hör furornas dova sorgemusik..." (Heidenstam, 1895)