I måndags morse invaderades al-Aqsamoskén i det ockuperade Jerusalem av israeliska soldater och en polisstyrka. Med gasbomber, handgranater och beskjutning tvingades bedjande palestinier ut ur moskén.
Flera skadades och fördes till en annan moské, som också attackerades. Ett följe av civila israeliska fanatiker marscherade också in på den för muslimer heliga platsen, i skydd av de väpnade styrkorna.
Svenska medier publicerade en notis från nyhetsbyrån AFP om händelsen: ”Palestinier har drabbat samman med israelisk polis vid moskén al-Aqsa i Jerusalem. Det är andra dagen i rad oroligheter uppstår på platsen. I går drabbade hundratals moskébesökare samman med polisen med stenkastning som följd. Palestinska aktivister hade då, enligt israelisk polis, lagrat stenar inne i moskén för att ’skydda den’ inför den kommande judiska lövhyddefesten”.
Ögonvittnen på plats har en annan version än den israeliska polisens.
Att svenska staten länge bara sett på när hemlösa EU-migranter olovligt ockuperar andras egendom här i Sverige har inte bara med handlingsförlamning utan också med humanism att göra.
Men att den israeliska staten fortsätter att ockupera Palestina har bara med terror och makt att göra. Och det utan att majoriteten av världens ledare vidtar åtgärder – till exempel att ändra generösa handelsavtal med Israel och överväga sanktioner.
Jag funderar ibland på vad jag själv skulle göra om jag bestulits på allt – från hem, luftrum, vatten, skolor, sjukhus, olivlundar och apelsinodlingar, till gatunamnen i min huvudstad och namnet på min hemby.
Om min familj dödats och jag inte såg någon framtid, skulle jag ägna mina dagar åt att kasta sten mot soldater? Bli självmordsbombare? Fly för mitt liv? Eller skulle jag göra som min svärmor gjorde: Spara nyckeln till mitt stulna hem och vänta hela livet, i ett plåtskjul med jordgolv uppfört av FN i Gaza, på att kunna återvända och leva i fred med kristna, muslimska och judiska grannar? För det var vad FN lovade henne 1948.