KONSERT / Festspel i Pite älvdal
Om jag tvingades utse en av årets festspelskonserter till allra mest efterlängtad skulle valet vara mycket enkelt. För hur kul på en durskala är det inte att Gårsjö, Ekman och de andra fått hit inte "bara" det mästarkursledande paret Helmerson/Martin utan också deras kollegor Picard och Imai i Michelangelokvartetten? Det är alltså med mycket höga förväntningar jag slår mig ner i ett halvfullt Studio Acusticum för att njuta av de fyra fullblodsproffsen, som var för sig också är till skyarna upphöjda solister och lärare runtom på klotet. Och jag blir inte besviken, trots att det jag på förhand hört om att det ska spelas Sjostakovitj visar sig vara fel.Under lördagen har jag sysselsatt mig med att fundera på vilken stråkkvartett av denne, min ryska favoritkompositör, det ska bjudas på och till slut kommit fram till att jag nog hoppas på hans berömda, bombastiska åttonde. Den spelade Michelangelokvartetten redan 2004 på sin allra första konsert tillsammans, men kvällens program säger istället Debussy. Nu gör det mig i backspegeln inget, för som de spelar fransmannen! Hans enda stråkkvartett "op. 10 g-moll" är dessutom högst anmärkningsvärd musik, som uppskattas mer i dag än vid premiären 1893. Har ni till exempel sett opusnummer, eller för den delen tonart, i titeln på något annat Debussyverk - en hyllning av tysk musiktradition i ett på den tiden musikaliskt delat Paris? I de allra första takterna presenteras ett tema som sedan återkommer i olika skepnader och harmonik och pizzicatodelarna i den Beethoveninfluerade andra satsen låter, behandlade av Michelangelokvartetten, helt fantastiskt. Jag har hittat en plats långt bak i mitten där akustiken för stråkkvartett är riktigt fin och kan njuta av ett krispigt framförande av det tekniskt krävande verket. Att behöva lämna salen före andantinot, till förmån för andra uppdrag, smärtar mig som ni förstår.
En annan tonsättares första stråkkvartett har vi innan dess fått höra, men den tilltalar mig inte på samma sätt, möjligen med undantag av andra satsens galopperande scherzo som Helmerson och hans vänner genomför kraftigt och distinkt. Kompositören hade runt 1842 börjat tröttna på att skriva pianomusik och ville ge sig på kammarmusik på stråk - personligen tycker jag att han inte riktigt hittade hem förrän han senare kombinerade de båda elementen. Stycket heter hur som helst "op. 41 nr 1 i a-moll" och kompositören som lyssnade mycket på Haydn för att hitta inspiration heter Robert Schumann. Inspirerad blir även jag av "stråkkvartetternas fader", då de fyra mästarna ger sig på en av Haydns sista kvartetter: "op 77 nr 1 G-dur" från 1799. Virtuosa, välbalanserade och vilsamt varma var violinerna, violan och violincellen i Wienverket. Världsklass helt enkelt! Festspelen är nu avslutade för i år och mitt starkaste minne blir, precis som väntat, Michelangelokvartetten. Välkomna tillbaka till Pite!