För båda de dagstidningar jag arbetat på är 2015 ett minnesår. Piteå-Tidningen fyller 100 år och för att fira det har roliga händelser avlöst varandra. Jubileumsutställningen i PT-husets foajé väckte säkert många minnen hos dem som tagit del av den. Själv är jag inte helt och hållet kunnig i PT:s historia, men särskilt den senaste tiden har jag bemödat mig om att försöka plugga in viktiga årtal, namn, händelser och anekdoter.
Min svajiga faktakunskap om lokaltidningen vars redaktion jag tillhört längre än någon annan arbetsplats jag varit på, skyller jag på att jag inte är från Piteå. Å andra sidan lusläste jag PT så fort jag lärt mig läsa – högt för min mormor på skolloven.
Som ganska ny på arbetsmarknaden jobbade jag på femdagarstidningen Norrskensflamman. Det som återstår av Nfl idag är en veckotidning med namnet Flamman som ändå fortfarande räknas till en av världens äldsta vänstersocialistiska tidningar. 1987 flyttade centralredaktionen från Luleå till Stockholm.
Nfl:s dramatiska historia kunde jag utan och innan, långt före jag fick jobb där. Som mycket annat viktigt är det inte skolans förtjänst. Inte i något ämne togs det värsta terrorattentatet i Sveriges historia upp – trots att det hade hänt i vårt hemlän och angick alla. Jag hoppas att skolväsendet bättrat sig på den punkten.
I går var det 75-årig minnesdag för offren. Första gången jag fick bekräftelse på att vuxna som jag inte kände visste vad som hänt i centrala Luleå 3 mars 1940, var när Norrbottensteatern turnerade med pjäsen ”Attentatet mot Flamman” 1972. Sedan, när tidningshuset i Luleå var min arbetsplats, kom nästa bekräftelse. Polisen cirkulerade runt det varje vecka. Det kändes bra att en myndighet brydde sig efter så lång tid.
Vid begravningen av de två barn och tre vuxna som dog i mordbranden brydde sig myndigheterna inte på annat sätt än att de förbjöd begravningståget att gå längs Storgatan. Norrbottenskuriren och Norrländska Socialdemokraten hade vägrat att ta in dödsannonserna, ändå kom människor långväga ifrån för att följa kistorna till kyrkogården. Många cyklade tiotals mil enkel väg. Minnesstunden fick hållas utomhus i -40 graders kyla, för in till Folkets hus fick begravningsföljet på ett par tusen personer inte tillträde!
Allt det är värt att minnas varje år vid den här tiden, så att vi lär av historien nu när nazister åter har fått svängrum på våra offentliga platser. Till saken hör att Nfl kom ut dagen efter attentatet, 4 mars, trots att tryckeriet var bortsprängt. Bara som ett enda blad, men ändå. Att de skyldiga åtalades och dömdes för skadegörelse och inte mordbrand är en skam för Sverige.