Ingen hade talat om för mig att mammor dör. Hon lämnade oss bara, i gryningen när himlen var rosa och rimfrosten hängde som stjärnor i björkarna.
Aldrig hade naturen varit så vacker och grym samtidigt. Världen stannar inte bara för att en mammas hjärta slutar slå, men för en dotter blir inget längre detsamma.
Jag tänder ljuset i gravlyktan och stryker undan löven som lagt sig över hennes inristade födelseår; 1919. Året då Pär Lagerkvist skrev samlingen "Kaos" och världen just pustat ut efter Stora kriget.
Mamma ville bli sömmerska men blev kär i pappa. Hon kom nämligen som piga till granngården hans. Genast samlades socknens söner för att spela poker om tilldragelsen, och pappa vann, det har han själv berättat.
På gården smittades mamma av tuberkulos och hamnade på sanatoriet. Var fjortonde dag stack doktorn en grov nål med gas rakt genom ryggen i lungan.
- Det var hemskt tills man blev van, berättade hon. Men ingen fick deppa, det var inte bra för lungsoten.
Året var 1939 och nästa stora krig bröt ut. Sjukhuset släcktes och patienterna fick krypa till toaletterna.
När hon flyttat hem och fött fem av ungarna fick pappa polio. Han överlevde med hjälp av två käppar, envishet och mamma.
Att studera till sömmerska blev aldrig av för henne. Sydde gjorde hon på natten. Då blev tygbitar nödvändiga barnkläder.
- Bättre brödlös än rådlös sa kärringen och torka bordet med katten, sa mamma som ärvt en massa användbara ordspråk av mormor.
Några sociala skyddsnät fanns inte på den tiden. Inte ens för kvinnor med sju ungar, poliosjuka karlar, tre kor, tio höns, arbetshäst, stövare och egen lanthandel.
När den kvinnliga frigörelsen tog fart på sextiotalet var de nog redan för trötta för att delta i upproret.
Utomlands reste aldrig mamma, fast hon längtade till Hawaii. Men mellan gödselrännan och det flugskitsprickiga ladugårdstaket fick drömmarna flyga fritt.
Kornas idisslande och flugornas surr förvandlades till palmsus och hulahula-musik. Där på mjölkpallen flög mamma till Hawaii, bort från ungar och kor, innan hon väcktes till verkligheten av en piskande kosvans.
Gravljuset fladdrar och novembervinden är kall. Jag för fingrarna över hennes namn på stenen och minns sista kvällen vid sängen.
Den smala handen i min, kärleken i hennes ögon. Middagstid. Jag mosade potatisen, förde gaffeln till hennes mun.
- Tänk mamma, så många ungar du matat, dina egna sju och alla tjugo barnbarn. Nu är det min tur att mata dig.
- Ja, nu blir vi kvitt! sa hon och fnissade så hjärtslagen skuttade över skärmen.
Mellan ljusklädda allhelgonagravar vandrar jag hemåt och tänker att mammors själar kan flyga över hela världen, ända till Hawaii.
Och händer som arbetat hela livet kan inte vara still. De spelar i björkarna och målar höstfärger i löven.
På det viset bär vi dem alltid med oss.