NY SKIVA +++
METAL. Metallica har gjort vad de borde ha gjort redan efter 1991 års svarta album - bytt producent. Precis som väntat har Rick Rubin (Slayer, Johnny Cash, Run DMC, Shakira med flera) gett bandet ett nättare sound. Mindre tungrott, mer kompakt och med mer attack. Soundet är långt från Bob Rocks vulgära ljudexcesser. Det var hit man aldrig nådde med "St Anger", för trots nyfunnen energi var förra plattan på tok för svårlyssnad med sitt klumpiga ljudideal.
Nu låter Metallica vitalt igen. Det är troligt att bandet har letat sig bakåt i tiden, bortom samtalsterapi, napstergnäll och marknadsstrategier och lyssnat på hur naturligt de lät på mästerliga "Master of puppets". Metallica har i någon mån slungats tillbaka till garagedagarna. Så här mycket Metallica har de inte låtit sedan slutet av 80-talet. De lirar thrash igen. Kors i taket.
"Death magnetic" - första plattan som "nya" basisten Rob Trujillo spelar på - består till ungefär hälften av riktigt högklassiga låtar. Tempoväxlingarna och den råa energin i inledande "That was just your life" får mig att skratta gott. En ny livefavorit är född och bandet tycks komma ihåg att de en gång startade sitt metalliska korståg som fyra jeansjacksklädda moppekillar med fjunmuscha och dålig hy. Förmodligen ler Cliff Burton (1962-1986) från sin himmel. Halvballaden "The day that never comes" har släktskap med det svarta albumet. Detsamma gäller det smygorientaliska temat i "All nightmare long" medan kickarna i "My apocalypse" för tankarna till låten "Master of puppets". För övrigt finns en "Unforgiven III", komplett med blås- och stråkintro.
Här finns ett bett i gitarrerna som varit förlorat under många år. Trumsetet låter som ett trumset och James Hetfields sång låter strålande. Hör hur han utforskar nya delar av sin röst i förträffliga exemplet "The day that never comes" (första singeln). Oförställt och uppriktigt.
Tyvärr är låtarna för långa - egentligen ingenting ovanligt hos det här bandet - och här finns en rad passager som komplicerar lyssningen. Det tomma malandet i "Suicide and redemption" är ett av flera exempel på när det blir för långt och krångligt. Ett rakare ursinne och den enkelhet i låtskrivande som präglade första halvan av 90-talet och fyran hade varit självskriven.
Sedan den augustidag 1991 när Metallica blev en världsangelägenhet har det gått för lång tid mellan plattorna. Förhoppningsvis drörjer det inte fem år till nästa album. De är någonting riktigt bra på spåret och förhoppnigsvis når de ända fram nästa gång.