Med ett sjysst järnrör

Mellan Nynäshamn och Stockholm åker tålmodiga människor varje dag. Tågen fungerar illa och jag har lärt att det finns många sammansatta ord som slutar på fel: signalfel, vagnfel, lokfel, dörrfel, spårfel, perrongfel, startfel, stoppfel, låsfel, och personalfel, fast då heter det brist. Ja, läget är så bedrövligt att högtalarrösten på perrongen lämnar detta meddelande som avvikelse i trafiken:
- Tågen går för närvarande enligt tidtabell och behåller sin anslutning i Västerhaninge!
Men man måste vara medveten om att "för närvarande" betyder just detta.
Kommunalrådet i Nynäshamn river sitt hår i förtvivlan över infrastrukturen till denna lilla stad som växer och satsar och vill locka folket att flytta hit. Här finns hav och petroleum och snart landets första Litteraturhus. Från stora hamnen går det rödvita fartyget till Gotland dygnet runt. Men vad hjälper det när Gotlandsresenärerna med sina jätteryggsäckar och cyklar missar färjan på grund av dörrfel? Man kan säga att pendeltrafiken svävar som ett mörkt moln över den annars så ljusskimrande småstadsidyllen.

Som pendlare måste man lära att se positivt på tågen, som trots allt har luftkonditionering som bara ibland har temperaturfel. Resenärerna längs denna krångelsträcka lider nämligen av mer stress än övriga Stockholmare på grund av oro att komma för sent till jobbet, enligt en undersökning.
För hälsans skull måste man nyttja vänt- och förseningtid på meningsfullt sätt. Man kan studera medresenärer till exempel.
På Stockholm Södra där jag kliver på flyter människors av- och påstigning smidigt. Man tänker på avståndet och påstigande stiger åt sidan för avstigande. Ingen ramlar ner på spåren trots att fjärrtågen blåser förbi så jackorna fladdrar. Man mobilpratar, snyter barn och äter smörgås. Men ibland stannar man upp i sina enskilda aktiviteter och möts i en kollektiv betraktelse. Det hände i måndags i väntan på direkttåget 17.03.
Då kom en man i blekröd toppluva gående med ett järnrör i ena handen. I andra handen höll han kopplet till en brun hund. Röret var minst sju meter och släpade i golvet.
- Sjysst rör, Sigge! sa mannen till hunden som drog nosen över perrongens dofter.

Alla pendlarögon riktades mot mannen. Han såg väldigt stolt ut över sitt rör, och jag fnissade lite förskräckt ihop med perronggrannen och vi undrade om mannen tänkte slå världen med häpnad som Pirinens Socker-Conny gjort med sitt berömda järnrör. Och tänkte karln möjligen försöka stiga ombord på tåget?
Han gick vidare längs perrongen, ett steg fram, tre åt sidan. Röret släpade och hunden stretade mot en betongpelare. Karln tappade balansen och röret föll i golvet med en skräll. Han grälade på hunden, tog nytt tag i koppel och järnrör.
- Tåg mot Nynäshamn inkommer på spår tre, sa högtalaren och tåget kom, bromsade och öppnade sina dörrar.
Pendlarna vaknade ur sin kollektiva betraktelse och skyndade ombord. Mannen ryckte förtvivlat i hundkopplet och siktade mot dörröppningen.
Det är inte lätt att få in ett sjumetersrör i ett pendeltåg även om man är nykter och sätter spetsiga änden först. Onykter och på bredden gick det inte alls.
Hunden och mannen stod snopna kvar på perrongen med järnröret, utan att lyckas slå världen med häpnad. Det gjorde däremot pendeln som muntert tuffade vidare till slutstation enligt tidtabell utan något tågfel alls.