Onsdag kommer ett nytt nummer av den franska tidningen Charlie Hebdo ut. Före det fruktansvärda terrordådet hade jag inte sett någon av teckningarna som publicerats, men utropade förbehållslöst ”Je suis Charlie” eftersom jag är emot allt slags våld.
Tre miljoner exemplar av Charlie Hebdo ges ut i Frankrike i dag, på 16 olika språk, med en teckning som ska föreställa profeten Mohammed på omslaget. Charlie Hebdo kallar sig för satirtidning och använder frekvent karikatyr som uttrycksform.
Inget fel i det, men jag frågar mig om det inte snarare handlar om nidbilder i syfte att göra människor ledsna. Nedvärderande och kränkande snarare än kritiskt gycklande bilder går maktens ärenden och sparkar inte uppåt utan nedåt.
I Charlie Hebdos fall i första hand på alla miljontals muslimer som världen över dagligen utsätts för hat, förtryck och fördomsfulla antaganden, det sistnämnda inte minst från ”tredje statsmakten” i västvärlden.
Det är skillnad på tryckfrihet för att väcka viktiga frågor med humor och överdrifter, respektive yttrande- och tryckfrihet för att framkalla hån och antipati. Med varje rättighet i ett demokratiskt samhälle följer även en skyldighet att respektera sina medmänniskor. Jag trodde faktiskt att nidbilder på människor av olika trosuppfattningar är straffbart sedan andra världskriget, åtminstone i Sverige, eftersom antisemitism är det.
Jag sällar mig fortfarande till alla som nu ”är Charlie”, trots att jag tycker att de teckningar jag hittills sett som publicerats av Charlie Hebdo är avskyvärda och inte roliga alls. Och jag ser den nya utgåvan som en seger.