Märklig läsning
Titel: "Fader Vår"Författare: Ola F Nilsson Förlag: Författarhuset
Foto:
Ola F Nilssons svarta suggestiva, men i bland nog så ordrika, prosa skildrar ett mörkt och otryggt samhälle. Eller samhällen i samhället, exempelvis sågverket där berättarjaget jobbar vid ett löpande band kallat Mattan.
Ordningen är hierarkisk. Alla vet sin plats, för annars kan de som vissa, bara försvinna. Den allsmäktige vill ha lugn och ro vart han än vänder sitt allseende öga. Och det vet Fjorton A Blå, som vår berättare kallas på sågen. Men som vid allt förtryck, rinner en dag bägaren över.
Är "Fader Vår" en allegori, eller bara en roman där författaren tagit ut svängarna till fantasins mörkaste domäner? Tja, Ola F Nilsson torde veta svaret, tror jag. Jag skriver tror, eftersom det känns som om berättelsen farit iväg utan kontroll hos dess skapare.
Romanens bästa stund utspelas i staden. Dit har vår berättare kommit efter strapatser genom skogsklädda vidder, runt bottenlösa tjärnar, över ofruktbara myrar, det vill säga över den allsmäktiges domäner. Men också genom ett knivstick som förändrat tillvaron i grunden.
Författarens myllrande fiktiva stad luktar 1800-tal, medan kvinnosynen är rena medeltiden, snällt sagt. Med inträdet i staden blir prosan än febrigare och flödande. Ola F Nilsson har verkligen ordet i sin makt. I orwellsk anda skildras staden Lyckan som är en plats där kvinnors centrala, allt överskuggande roll, är föderskans. Så finns där en kvinna som heter Beatrice, och något som kallas kärlek. Eller är allt en dröm?
Frågorna söker svar långt efter det att jag lagt ifrån mig den 235-sidiga romanen. En märklig läsupplevelse var det.
Ny bok
Så jobbar vi med nyheter