Lyrikdebut med färglöst språk
Titel: HemlängtanFörfattare: Ulrika VallgårdaFörlag: Barents Publisher
Foto:
"Hemlängtan" berör människans inre rum, det som vill fyllas med kärlek och gemenskap. Diktjaget söker efter lugn, närvaro och trygghet genom hela diktsamlingen och den här rastlösheten smittar av sig på språket.
Jag finner inte ro i Ulrika Vallgårdas sätt att lägga orden. Innebörden, det mer eller mindre förtäckta budskapet, låter hon stå mellan raderna. Själva tekniken har jag i det här fallet inte problem med, däremot är budskapet så laddat med sensmoral eller övertydlighet att jag fort tröttnar på hela samlingen.
Ulrika Vallgårda är i sin stil rätt lik författaren och krönikören Anita Nilsson från Luleå, men inte alls lika underfundig. Hon ger också prov på samma typ av dråplighet och förmåga att se detaljer som Solja Krapu men är långt ifrån lika säker i sin skrivteknik.
Ulrika Vallgårdas poesi är klädd i ett språk som bäst passar krönikan. Jag finner ärligt talat väldigt lite poesi i hennes sätt att uttrycka sig. Det handlar inte om att poesi ska vara svår eller bestå av ett avancerat språk. Jag vill bara påpeka att allt inte kan eller bör uttryckas i lyrikformatet.
Istället för poesi känner jag att "Hemlängtan" är en samling livsfunderingar i dagboksform:
"Min son som är elva månader / har tagit sina första steg / Han lyser av livsglädje / när han inte faller / Själv har jag gått i 36 år / och håller som bäst på med / att försöka rätta till / alla snedsteg / jag har tagit".
Problemet är helt enkelt att Ulrika Vallgårda inte gestaltar. Istället för att måla upp bilder för läsaren förklarar hon innehållet i sina dikter. Texterna är välskrivna och fulla med känslor och tankar kring det stressiga liv människan lever idag. Men orden är inte genomskinliga. Jag kan inte vända och vrida på dem och ana regnbågens färger.
"Hemlängtan" ger som samling prov på livets olika skiftningar, men språket är färglöst.
NY BOK
Så jobbar vi med nyheter