Love Antell är förmodligen den saknade länken mellan de tre till synes besläktade men oförenliga elementen Håkan Hellström, Joakim Thåström och Per Gessle. Utan att någonsin bli riktigt originell rör han sig mellan dessa tre musikaliska influenser med en lätthet som är beundransvärd. Originaliteten må då vara hänt, men däremot ska ingen ta ifrån honom att han är en bra liveartist, och så även i kväll. Med stor energi och ett spelsuget band tar han sig an en kylslagen publik hemsökt av ett tilltagande duggregn. Och tagget på scenen är det inget fel på.
Inledande "Europa", en cover på Joe Glazer, påminner om en poppigare Thåström cirka 1990. Draget är bra från första låten och fortsätter på samma sätt i "Den bästa" och "En av oss kommer att dö ung", The Ark-tolkningen från Så mycket bättre. Bandet spelar svinbra och basisten Johanna Asplund (Sahara Hotnights) och gitarristen Anders Stenberg (Deportees, Invasionen) imponerar tidigt i spelningen, så även Love Antell själv med sin spelglädje. Störst eloge för kvällen går däremot till trummisen Per Eklund för sitt sväng, sin energi och sin inlevelse. När "Underhåll oss" vevas igång som sjätte låt har publiken hunnit värma upp ordentligt i takt med att regnet tilltar.
Love Antells största behållning är hans förmåga att leverera tunga, kärnfulla texter, vilket han gör bäst när han hittar sin politiska ådra. Det är också här han sticker ut från tidigare nämnda influenser. "Upp på sociala, ner på systemet" är stundtals briljant i sitt rebelliska, sociopolitiska uppåtkängande. Trots detta är det ändå ungdomshyllningarna och känslan av odödlighet som gör sig bäst i kväll. "Spring Ricco" från Florence Valentin-tiden är behäftad med ett grymt drag och är tillsammans med "Gatorna tillhör oss" kvällens bästa låt. Den senares känsla av ungdomlig hybris passar som handen i handsken en kall festivalkväll, och här höjer Love Antell och bandet temperaturen på området avsevärt.
Den familjära stämningen på scenen förhöjs mot spelningens slutskede när vännerna Marit Bergman och producenten Pär Wiksten med flera bjuds upp på scenen och kör "Barn av Amerika". Spelglädjen gör sig tydlig när övriga musiker är på väg att gå av scenen och Love Antell förvånad utbrister "Va, får vi inte spela mer?". Det blir två låtar till och den tokösiga Florence Valentin-dängan "Pokerkväll i Vårby Gård" är en bra avslutning på en spelning som inte bara övertygar, utan som denna råkalla festivalkväll är direkt nödvändig.