Leppard bättre än på länge

HÅRDROCK. För den breda massan är Def Leppard förpassade ut i periferin sedan mitten av 90-talet. På skiva var det länge sedan de kändes intressanta. Försök att förnya soundet har gett mjäkigt eller påklistrat resultat, om än 1999 års "Eupohoria" brukar räknas som ett hälsotecken från Sheffieldkvintetten med den enarmade trummisen. Medan albumen har varit av skiftande, för att inte säga klen kvalité är det desto roligare att leta liveklipp på youtube och konstatera att bandet krossar live. Den skakiga amatörfilmningen av "Rock rock ’til you drop" från Sweden rock festival ljuger inte. Kanon!

Det är omöjligt att inte jämföra dem med sina största stunder. "Pyromania" (1983) och "Hysteria" (1987) - båda i samarbete med demonproducenten (Shania Twains man) Mutt Lange - är makalösa. Tidlösa rocklåtar som "Photograph" och "Billy’s got a gun" å den ena sidan och klockrena hits som "Pour some sugar on me" och "Love bites" å den andra. Det är, tyvärr, den nivån de slåss mot och här pratar vi om Davids kamp mot jätten.

"Songs from the sparkle lounge" har fått sitt namn från ett särskilt utrymme bakom scenen som iordningställdes på senaste turnén för att bandet skulle kunna jamma och fila på låtar. Här gör bandet ett helt okej försök och soundmässigt måste detta vara den bästa plattan på två decennier. "Get back the spark and light the fuse" sjunger de i en Glitter-besläktad låt lämpligt nog betitlad "C’mon, c’mon" och det är är precis vad de behöver göra i större utsträckning. Def Leppard ska ägna sig åt det de kan bäst. Antingen rak "kick ass"-rock eller upproducerad pop metal. Här finns en del att glädja sig åt. "Nine lives" blir dagens motsvarighet till "Armageddon it", men med ett mer gubbigt häng. "Tomorrow" har snygg refränghook men står samtidigt för ett slags låtsasröj. "Hallucinate" är ett snyggt midtemponummer som för tankarna till storhetstiden och den lätt Beatlesbesläktade balladen "Love" fångar min uppmärksamhet, dock främst genom sitt hudnära tilltal, inte genom en brottarrefräng.

Ett par trött cremefärgade stunder från gitarristen Vivian Campbells penna drar ner betyget från en trea, men så kommer toköset i "Bad actress", skivans bästa låt, där bandet frustar och sparkar bättre än på bra länge. Det förlåter en del.
Sammantaget är förpackningen snygg, men låt- och stilmässigt finns en del kvar att önska. "Songs from The sparkle lounge" passerar som ett klart godkänt hantverk.

Leppard bättre än på länge

DEF LEPPARDSongs from the sparkle lounge(Mercury/Universal)