Få människor lär väl ha missat Wiktoria Johanssons, eller kort och gott Wiktorias, framfart. Balladen "Not with me" spelas väl sådär en tre gånger i timmen på Rix FM och har just nu drygt 8 miljoner spelningar på Spotify. Låten framfördes också som bidrag i Melodifestivalen i år, andra gången i ordningen Wiktoria är med. Första gången var 2017 med hitlåten "As I lay me down", som just nu har hissnande 26,5 miljoner spelningar på Spotify. Vidare har hon också hunnit agera hövdingadotter i Disney's film "Vaiana", där hon gestaltar huvudpersonen med samma namn. Givet att Wiktoria är född -96 och således fyller 23 i år, är det ingen kort meritlista såhär långt.
Hennes konsert på festspelen får, kanske på grund av det stora spannet i hennes upptagning, agera som något av ett familjenummer. Med många barn i publiken tillsammans med respektive målsmän kan vi nog prata om folklighet. Givet att hon är i ropet och varit så under några år får jag väl säga att det är förvånande att endast 150 personer löst biljett (kanske inte tillräckligt i ropet för att väga upp för somamrvädret?). Nåväl, energin på scenen är det inget fel på i alla fall.
Inledande "Save me" drar genast upp tempot. Nysläppta "OMG" håller energin uppe. Melodistarka "I won't stand in your way" värmer upp för hitballaden "Not with me". Wiktoria säger själv att det är en svår låt för henne att sjunga givet det kärleksuppbrott den skildrar, och hon är tydligt rörd på scenen. Kanske lite väl rörd, då inlevelsen nästan svämmar över. Tidigare nämnda Disney-låten "Vad jag kan nå" rivs av, och Wiktoria låter faktiskt som en Disneyprinsessa (jag blir rörd av Disney-låtar, så detta är väl mitt element). Givetvis avslutas med monsterhiten "As I lay me down", och publiken är igång för fullt.
Publiken är väl kanske inte den mest lättflirtade i världen. Vi är ju lite såna, vi Pitebor. Som Bosse Sundström från Bo Kaspers uttryckte saken på en spelning i Luleå: Vi är norrbottningar, och vi sjunger ingen jävla allsång. Nå, det må vara hänt att vi kanske är lite svårflirtade, men säg den belöning som kommer billigt.
Wiktoria är en glad scenpersonlighet. Någon större originalitet ser jag väl kanske inte i hennes raka, radiovänliga pop. Rösten är det definitivt inget fel på (om än kvällens Whitney Houston-cover kanske var att ta sig vatten över huvudet). Mellansnacken är även de, om än förvisso naivt inbjudande, stöpta i den lättsmälta underhållningens form. Kort och gott är det inte mycket som överraskar, inget som rör sig under ytan. Icke desto mindre har hon fantastiskt roligt på scenen, en bra röst och momentum framåt. Som det sägs: man kommer långt med ett gott humör.