PITEÅ
Höstens långa turnésväng som förband till amerikanske Joe Pug gav duon rejäl mängdrutin.
– Det var svinbra för oss. Vi ids ju aldrig repa. Man lärde sig av Joe och hans band också. De var fantastiska, säger John Anderson.
Det gjorde gott både på ett musikaliskt och personligt plan.
– Det är mycket snack bland musiker när det är ont om pengar: ”åh nej, måste vi dela hotellrum”. Vi vill inte ha det på något annat sätt. Enkelrum, vilket jävla straff (skratt), säger John Anderson.
De förvånas över att deras norrbottniska ursprung väcker uppmärksamhet i södra landsänden.
– Utan att man själv gör en grej av det så blir det en ”grej”, att man är från norrifrån, berättar Josef Eriksson.
På vilket sätt?
– Att det är lite exotiskt, säger John Anderson.
– Och dialekterna. ”Ni har så härliga dialekter”… Överallt är det så. Det är ju ett så himla litet land och allt är ju så nära i dag med nätet. Man tycker att det ska ha slätats ut, men när man väl är där inser man att om vi låtit exakt likadant och varit från Halmstad så hade det inte varit samma grej – tycker folk, säger Josef Eriksson och fortsätter:
– Man skulle kunna bre på och dra skrönor om isbjörnar och sånt. Det kanske skulle gå hem på vissa ställen. Jag tycker mest att det där är fascinerande.
De tror att de har en fördel av sin utgångsort, att det gör att de sticker ut mer och att det där med att flytta till storstan är feltänk i många fall.
– Deportees bor ju kvar i Umeå, säger Josef Eriksson.
Det är nog bra för varumärket?
– Ja. Eller icke-varumärket.
I augusti spelade de in sitt andra album i John Andersons ladugård, på Josef Erikssons laptop.
– Vi har ju ingen koll på hur man ska göra. På riktigt. Vi bara gjorde som vi tänkte att det skulle funka. Det fungerade förvånansvärt bra, säger John Anderson.
”No Shelter in Sight” släpps i maj och ska skilja sig mycket från fjolårets debut ”The Great Escape”. Joe Pugs basist, Matt Schuessler, fattade tycke för bandet och tog på sig att mixa skivan. John Anderson är entusiastisk.
– Han har en helt annan approach till musik. Det är mycket smågrejer. Studsande ekon i bakgrunden … Sådant som man aldrig kunde tänka skulle passa, säger John Anderson.
– Jag tycker att han allmänt lyfte allt till en ny nivå. Han fick fram allt. Amerikaner tänker gärna stort, säger Josef Eriksson.
Han pekar på bättre låtmaterial och tror att mycket av resultatet hänger musikernas sinnesstämning och känslan i rummet. På fyra ställen på skivan hörs tuppen genom lagårdsdörrens glesa brädor.
– Den stod och gal hela tiden. Vi kunde lyssna igenom en låt och tycka att det lät bra och sedan mitt i en stämma … (härmar ett kuckeliku).
Björn Sjöö gästar på trombon. John Andersons syster, Ellen, spelar fiol och körar, bland annat på den aktuella singeln. Det som börjar som en enkel protestsång a la Dylan växer via dragspel, trummor och körer till någonting större.
– Låten är tydlig i sitt budskap. Jag hade precis vaknat en morgon i somras och bara tänkte ”Shameful Behavior”, på engelska. Jag sjöng in det snabbt i telefonen. Sedan har det utvecklats. Jag har ett längre tag velat skriva någonting som är åtminstone lite politiskt. Det är en reflektion över några av de grejer som är galna i dag.