Två dagar före upphandlingstiden av Suzanne Ostens pjäs "Flygräddare" gått ut, meddelar Norrbottens läns landsting att Jokkmokks kultur- och fritidsnämnd kan få turnéstöd om de har två kommuner till med sig.
Kulturdepartementet var finns du?
En gång om året kommer landstingets tjänstemän till Jokkmokk för en dialogprocess om den nya kulturplanen och dess fortskridande utveckling. Jokkmokks tjänstemän och kulturarbetare får vara med. Alla kulturarbetare behöver mer eller mindre understöd.
Vem vågar vara kritisk till kulturplanen? Vem vågar ifrågasätta dialogprocessen när den ena parten har makten, som den har fått av kulturdepartementet? Kulturutövarna står förr eller senare inför "makten" med mössan i handen. Dialog eller monolog?
Kulturdepartementet var finns du?
Landstingen måste ta ansvar och staten befriar sig på så sätt från sitt. Vackra, hörselbedövande ord skrivs ner i dessa kulturplaner, där särskilt barnen prioriteras. Orden finns, men förverkligandet av orden missgynnar glesbygdsbarnen.
Så skapar staten, som har ansvarsbefriat sig genom landstinget, en ny kommande underklass.
Staten låter landstingen upprätta kulturplaner vilka redan fungerar för starka, rika städer och kommuner. Som alltid hålls det konferenser, sammankomster och alla tror sig vara pålästa och alla vill se fördelarna, när allt är en stor bluff som vi så gärna går på för då blir allt så mycket enklare. I glesbyggden är verkligheten ett utarmat kulturutbud
Sverige är ett stort land med en väldig glesbygd. Med sina naturtillgångar gör glesbygden Sverige till ett rikt land, men den berövas allt utan att få något tillbakaka.
Kulturen som glesbygden subventionerar med sina naturtillgångar och sina skattemedel är endast till för den rika delen av Sverige. Glesbygdens befolkning står utanför högklassiga operaföreställningar, men subventionerar städernas operahus. Det gäller också alla andra kulturformer.
Mest upprörande är "randbarnen" de som finns i glesbygden, i Norrlands inland, där kommunerna blir allt fattigare, där allt går under sparlågan. I kommuner som egentligen är väldigt rika, men där staten har tagit ifrån dem allt, där får barnen nöja sig med det som blir över, det som får kosta nästan ingenting inom kulturområdet.
När barn och även vuxna fråntas möjligheten till ett högtstående kulturutbud, är det som att förprogrammera dem till sympati med Sverigedemokraterna. Invandrare misshandlas och funktionshindrade hånas. Mobbning är nuförtiden så vanligt i skolan, att det förekommer att barn inte längre står ut och tar sina liv. Staten har inget ansvar. Vuxna kan ingenting göra. Staten har gett kommunerna mandat att de få människor som ska upprätthålla någon form av fungerande vård, skola och omsorg, behandlas som livegna, som slavar.
Men barnen, barnen i glesbygden, i Norrlands inland, varför offras de i genomarbetade, omarbetade kulturplaner vilkas ord i grunden är lögner? Den lilla summan pengar avsedd för barn inarbetas i så komplicerade förordningar att när man äntligen har arbetat sig igenom allt som ska beaktas, då är pjäsen, eller musiken, inte längre tillgänglig för våra barn.
Med "portfölj", "koffertmodeller" och alla andra påhittade ord som ska lura oss att tro att vi får högklassig kultur för nästintill inga resurser strör man grus i ögonen på oss, gör oss blinda. Vem är vinnare, vem?
Byråkraterna och Sverigedemokraterna och staten som är fri från ansvar!