Krunegård var torsdagens Trästockkung

Så var det äntligen dags för Trästock, upplaga 17. Det erkänns att få festivaler får mitt hjärta att pumpa blodet varmare än gratisfesten på Nordanås gräsmattor - detta är minsann varken Pepsifestival, Ung Vänsters sommarläger eller ett jippo på Tensta torg. Den uppmärksamme har då redan förstått att första bandet heter Doktor Kosmos och att deras senaste "Hallå?" har roterat på repeat hemma hos Tukia.

Någon kosmisk upplevelse får jag inte av popsatirikerna från Gävleborg denna gång. Problemet är att bandet istället är "rocken från Gävleborg" och att den vilda ljudbilden spretar mer än lovligt. Långt i från det torra, korthuggna skivsoundet alltså och texterna når inte förbi scenkanten. Det hjälper föga att jag aldrig kunnat önska en bättre låtlista: pärlbandet av det gottigaste från "Reportage" och
"Hallå?" är långt och vi hamnar på fest hos Micke Lundgrens tjej, besöker Bredängs centrum och dissar Florence Valentin "och hans jävla skitband". Regnet faller tungt på paraplyskogen medan Twiggy Pop kastar av sig leopardkappan och stöter fram sitt "fa-fa-fa-fa-familj". Uje, med proggskägget kvar, meddelar att han inte är någon jukebox och påar "Stoppa valfriheten" som extranummer. Saknas gör bara Ulf Brunnbergs teaterkulisser som bandet effektfullt släpade upp på scen för ett par år sedan. Och så välljudet som sagt!

Ljudtekniskt funkar det inte bättre för Anna Järvinens band (bastungt så det förslår). Före detta Granadasångerskan är klädd för regn trots scentakets skydd och står ledigt med händerna i byxfickorna. Att döma av uppslutningen verkar den excentriska finlandssvenskan ännu inte hittat ut till den stora massan, trots att debuten "Jag fick feeling" är rakare på sak än Granada någonsin var. Men oj så glad jag är att Järvinen valde svenskan istället för de möjliga språken finska eller engelska. Texterna och egensinnet skruvar och krånglar sig obönhörligt, som vore hon en kvinnlig Nicolai Dunger, in i det mest sargade av mitt innersta och tröstar. Järvinen blickar ut över den spridda publiken och trots att de flesta lydigt flyttar närmare finns det gott om plats att blundande svepas runt av vemodets bris i "Kom hem". Det är de finstämda nyansernas gig och när Oskar Kvants filtklubbor sextaktssmeker pukorna medan Martin Fogelströms skavande Telecaster bär fram sångerskans munspel längtar man ingen annan stans. Att det finns klös också i det här gänget visar sig i retrorockiga "Leena" och som de kanske säger i Finland: Kauan eleköön-huuto Järvinen!

Via en blixtvisit i smockfulla Krafthallen där lovande Skelleftetjejen Micadelia med organiskt band gör delikat slarvsylta av Nirvanas "Polly" och Robyns "With every heartbeat" (helt i klass med Järvinens och Norlins svenska version) hamnar jag åter framför stora scen. Pop på svenska är torsdagens tongivande melodi och den som gör det bäst är Markus Krunegård. Äntligen är ljudet kanon och jag tänker att det kan bero på att fyrmannarocken (keyboardist saknas denna gång) är så välarrangerad. "Att dricka sprit tar udden av allt" sjunger Laaksosångaren på den öltältsfria festivalen och vartenda ord hörs tydligt som en dag, liksom förre pitebon Daniel Gambas innovativa trumspel. En ny låt, "Sverige är för litet" presenteras och bevisar både att "Markusevangeliet" inte blir någon engångsfullträff och att rocken fortfarande spelar roll. En av sångarens vänner kallade skivan för "jävla ordsallad" men i så fall är, för att använda Doktor Kosmos ord, Jocke Berg en simpel högstadiepoet. Om Krunegård somnade i natt under ett träd på en kyrkogård vet jag inte men själv slocknar jag under ett varmt täcke med "Lilla fågel blå" - nej förlåt, "Jag är vampyr" - i huvudet.

FESTIVAL