Konsert
Höstpremiär för jazz på "Valle". En välbesökt sådan. Kvällens huvudband innehåller flera väletablerade namn och tre av medlemmarna är faktiskt gamla Framnäselever som nu är etablerade musiker. Väl hörbar täckning för skolans rykte får man väl säga.
Per Nordgren band är en ny konstellation. De har bara funnits sedan i mars.
Nordgren, som förresten
även har pluggat på Piteås musikhögskola, bjuder på egna genreöverskridande kompositioner, ofta i mellantempo, alltid i fylligt bandsound. Jazz, men också exempelvis tongångar som är mer besläktade med elektronisk musik.Det låter fräscht om "Almost but not quite like jazz" - talande titel - med perfekt tema från trumpet/saxofon på en bädd av skimrande klaviatur. Den beatbaserade historien äger det förmodligen mest solida gung som hörts på den här klubben.
På några ställen tippar det emellertid över till vad jag vill kalla "klassisk" fusion. Vi serveras då en rad gitarräkor med snällt sololjud och plötsligt förs tankarna till ett välfriserat band som lånat garderob av Herreys och sågs oftare än inte i en kabelkanal för ett par år sedan. Då förvandlas spännande till duktigt och det blir med ens lite trist. Generellt gäller att ju mer episkt och ju mindre fusion desto bättre. Ibland blir det en låt i låten när stilvändningarna är som tvärast. Min egen favorit är stillsamma drömlandskapet "Strangers in a strange land" med ursnygga klaviaturdekorationer från Joakim Holgersson.
Nordgren är inte bara gitarrist, kompositör och arrangör. Han är därtill kåsör, vilket märks. I mellansnacket får vi veta kopplingarna mellan väl genomtänkta låttitlar och deras ursprung i bland annat Larson-tidningar och engelska revyer. Ibland blir det lite knepigt att hänga med men kvällens citat torde vara "Inte ens jag skulle klara av att prata mellan EN låt".
Fredrik Noréns pigga trumpet får folk i närheten att dra paralleller till sena Miles och tillsammans med Pitesonen/saxofonisten Robert Nordmark drar han ett tungt lass i programmet. Nordmark har jag nog aldrig hört så här bra. Spelet bjuder både på fantasi och en målmedvetenhet som signalerar mognad. Ja, så känns det.
Bakom trummorna sitter Morgan Ågren, trumguden vars största merit är att han lirat med Frank Zappa. Det blir lite extra jubel när han presenteras och inte undra på det. Vi vet vad han kan. Det vet han också. Han behöver därmed inte bevisa någonting. I stället sitter han mest bakom sitt DW-set och "softar" och gungar fram en exakt botten tillsammans med Pelle Nordlander på bas och det räcker så långt. Nåja, visst vrider Ågren till det här och där, men med den kontroll han besitter blir det ett sådant flöde att allt låter enkelt.
Summerat är det ett kontrollerat möte av stilar vi får höra. Spelskickligt utan att stänga lyssnaren ute. En kväll man minns. Kul dessutom med så många unga i publiken.