Kontrakt med makt

Förra hösten ringde jag Stockholms bostadsförmedling:
- Finns det några lediga lägenheter?
- Lediga lägenheter? sa förmedlerskan förvånat och jag förstod att det var dumt att ställa en sådan fråga till en person på en bostadsförmedling.
Som bostadssökande i huvudstaden är man i underläge. Tänk dig att alla dessa människor står i en kö som sträcker sig från Piteå till Boden. En etta på Söder kräver kötid i tio år. Lyckas man få förstahandskontrakt får man inte bara bostad. Man får också makt över människor som inte vet till sig av tacksamhet över att möjligen få hyra ett rum på tolv kvadrat för fyratusen i månaden. Eller en etta i andrahand med silverfiskar på toan.

I Norrköping där jag tidigare sökte lägenhet var allt annorlunda. Kommunens bostadsförmedlare presenterade glatt lediga bostäder och talade också om var man kunde hitta privata bolag med egna köer. En fastighetsägare erbjöd genast tre objekt för visning. Grannarna i huset bjöd på fika i trädgården medan vaktmästaren klippte buskar och var så charmerande att jag nästan tänkte flytta in fast lägenheterna var för stora och låg i fel ände av stan.
- Så trevligt att du ska flytta till Norrköping! sa fastighetsägaren och vaktmästaren och grannarna, trots att 126 000 personer redan bor där.

Men i Stockholm bor ju många fler och här är väldigt trångt. Det kan man utnyttja på olika sätt. Förmedlingsföretaget Bostad direkt tar till exempel 695 kronor av en person som får tillgång till information om lediga hyresobjekt i 45 dagar i Stockholm. I övriga landet kostar det 295 kronor.
Men den bekanta nöden har ingen lag så jag betalade och surfade fram ett rum i Hornstull med egen toalett. Resten delades med hyresvärdinnan som var rar, men lägenheten var trots allt hennes. Jag trippade på ljudlösa tår till badrummet och torkade av köksbordet innan jag ens smulat ner. Rummet saknade ljudisolering, låg vid hissen, intill trappen, över tvättstugan. Grannen ovanpå var en glad latinamerikansk musiker med stor vänskapskrets som spelade gitarr och stampade takten i mitt tak till morgontimmarna.

Just innan de 45 dagarna på förmedlingsföretaget tagit slut fann jag ny bostad: En uthyrningsdel i villa i Saltsjö-Boo. Trettiotvå kvadrat, eget badrum och kök. Sömnlösheten i Hornstull gjorde mig gråtmild av lycka då villaägaren, som var läkare, godkände mig som skötsam och rökfri hyresgäst som levde utan bostadsbidrag och kontakt med skatteförvaltningen.
- Den här uthyrningen sköter vi lite diskret, harklade han sig. Och jag är tacksam om du släcker alla lampor när du är på jobbet.
Ödmjukt undertecknade jag kontraktet där det stod att hyran avsåg en person och att tvättning skedde i familjens tvättstuga på anvisad tid.
Bohaget flyttades i jätteryggsäck via kollektivtrafiken i tre omgångar i februarimörker efter jobbet. När lördagen kom och ljuset föll över villaområdet upptäckte jag att jag bodde i ett överklasskvarter. Här var postlådorna stora som sommarstugor. På varje infart stod minst en silverfärgad jeep och en blanktvättad Mercedes. Hyreskontraktet gällde ordagrant: min dotter fick inte bo hos mig mer än en vecka "sedan måste vi diskutera kostnaden". När hyresvärden reste till sommarbostaden i Danmark i tre veckor blev jag utlåst från tvättstugan.

Sedan ett år har jag förstahandskontrakt i Nynäshamn, en timme på pendeln från T-centralen. För tre veckor sedan satte jag in annons om att hyra ut i andrahand. Den gav tjugonio svar, varav ett desperat att betala svart vid sidan av kontraktet. Hon som fått ja till att hyra lägenheten vet inte till sig av tacksamhet. För mig kändes det lite overkligt att värdera och välja och sedan säga nej tack till tjugoåtta personer i bostadsnöd.