Det här var i somras, medan tystnad – tagning rådde över bygden. Tystnaden har Älvsbyborna medfött talang för, men hur gick det med tagningarna?
Sanningens ögonblick är kommet, efter att skogarna varit belägrade av kranar, regissör med keps, sminköser som lämnat långkjolen hemma – och stekt fisk med potatis från Muskus byaförening.
Filmlivet är hårt, konstaterades tidigt från det väldiga Amerika.
Självklart. Men i tillfällig sinnesförvirring anmälde sig undertecknad som statist och fick tillsammans med en rad personer i samma tillstånd ikläda sig polisuniform med vidhängande handbojor. Uppdrag: att jaga tjuvskyttar.
– Om det varit en dokumentärfilm hade en del av er fått byta sida, undslapp sig en nybliven filmvetare från bygden.
En av lagens tillfälliga beskyddare befordrades tämligen snabbt till kommissarie i skjorta. Och fick en replik. Jojo, man bugar.
Under en av dagarna filmades avgörande scener utanför Vistträsk, isterpaltens förlovade land. Statisterna intog sina vanliga strategiska platser med punktmarkering på kaffepannan å ostbågarna började tryta redan vid tiotiden denna dag.
– Vakna mina herrar, hojtade basen.
Nu var ett par av oss plötsligt förvandlade till hundförare. Två djur med drag av schäferhundar stod till buds. En såg riktigt mänsklig ut, om nu hundar gör det. Men den andra... milda makter.
Som tur var gick ansvaret för besten till en kollega.
– No gå häin bra, i ha tri hund hejm, lugnade han.
– Nej, det här stämmer inte alls, ge kopplet till honom beordrade basen och pekade på undertecknad.
Har ni släpat efter en varg nedför ett igenvuxet grustag? Nej, jag visste väl det.
Efter fem-sex repetitioner bestämde regissören med keps att det var dags för tagning, och tagning, och...
Sedan vargen motionerat färdigt ägnade min poliskollega pausen åt att briljera inför den tilltalande skådisstjärnan Helena Bergström med en utredning om varför älgarna fått så få kalvar i år. Hon lät i sanning imponerad och där satt vi andra med ostbågsskål nummer två.
Vid den tiden hade liket redan legat på plats i ett par timmar.
Liket? Ja, jag tror hon kom direkt från sin skådisutbildning och skulle börja sin tid som filmstjärna med att vara död. Den unga talangen hade redan på morgonkulan placerats under mossa längst ner i grusgropen.
Preparerad av en sminkös för den stora rollen var hon, bland annat tömdes en nyinköpt burk maggot i hennes ansikte. Där hade krypen inte stanna länge såvida de inte limmats fast, men säg det klister som varar för evigt.
Meningen var att dagens huvudperson skulle få göra sin insats före lunch, men icke...
– Nä, nu äter vi, löd beskedet.
En lunchrast med åtföljande kaffepaus, kan kännas lång om man inte längre är i livet men har gott om liv under koftan.
Tålamod tycks dock vara grunden till framgång i detta yrke för långt in på eftermiddagen var det klappat och klart, utan en enda protest från den maggotprydda aktrisen under mossan.
– Är jag klar nu? undrade hon när filmgänget packade ihop för nästa scen.
– Lugna dig litet, vi ska grubbla ett tag.
Fram mot skymningen var dock ännu en filmhistorisk dag till ända.
Och för egen del undrar jag – finns det fler yrken där brist på talang inräknas i det missbrukade modebegreppet kompetens. Å vad var det i ostbågarna?