Jag har klivit in i en miljö som jag sent ska glömma. Allt startade med en bild av en damm i Mikael Niemis huvud och resulterade i romanen "Fallvatten".
Mikael Niemi har just satt upp julbelysningen utanför villan i Pajala. Han slår sig ner och värmer sig med en kopp te. Idén till "Fallvatten" fick han för tolv år sedan, innan Populärmusik från Vittula.
- Idén bara dök upp som en bild i huvudet. Det var en bild av en man som står på en kraftverksdamm med sprickor under fötterna och så börjar dammen ge vika, säger Niemi.
Långt borta men skrämmande nära
Ett katastrofscenario känns så långt borta, men är ändå så skrämmande nära. Ett riktigt läckage upptäcktes i Suorvadammen 1983, orsakad av en spricka som genast tätades till.
- Dammen är byggd på ett poröst underlag. Den där sprickan berodde på att berget rörde sig under dammen. Som tur var hände det när vattenståndet var lågt, förklarar han.
I "Fallvatten" är vattenståndet högt. En oskyldig spricka leder till dammbrott. Vattnet drar med sig varenda damm nedanför och förvandlas till en tsunami.
- Man uppskattar att det skulle ta upp till 24 timmar för vattnet att nå kusten. Men bor man i Porjus eller Vuollerim är det ont om tid.
Luleå kommun skickade ut ett informationsblad i december om åtgärder vid ett eventuellt dammbrott. Trots rådande beredskapsplaner är Niemi övertygad om att konsekvenserna skulle vara förödande vid en riktig katastrof.
- Dammbrottet skulle orsaka strömavbrott, precis som i boken. Folk hör att någonting har hänt och börjar ringa runt. Mobilnätet brakar ihop. Man sätter sig i bilen och kör. Det är trångt i Luleå och det blir trafikstockning och panik. Och det är om det är dag och alla är vakna. Om det händer på natten...
Han gör en kort paus och rösten är sorgsen.
- Det handar om tusentals döda, garanterat, plus den materiella förstörelsen.
Varje tid har haft sin
särpräglade hotbild
Niemi anser att det tillhör mänskligheten att vara fascinerad av hemska händelser, fiktiva eller verkliga. Det har alltid varit så.
- På 60-talet var det kärnvapenhotet som var i fokus. På 70-talet var det trendigt med katastroffilmer som "Skyskrapan brinner" och "Jordbävningen". Litteratur kring det jag tycker är den största katastrofen, världskrigen, säljer fortfarande mycket bra. För något år sedan var det fågelinfluensan och ebola som diskuterades.
Han tar en klunk te och reflekterar över dagens hotbilder. Krig, klimatfrågan och finanskrisen är orosmoment. Dessutom är mayaindianernas förutspådda apokalyps en källa till oro för en viss grupp.
Jag frågar om anledningen till att katastrofgenren är sällsynt i Sverige kan vara att vi inte påverkats av finanskrisen i samma utsträckning som exempelvis USA? Att det därför inte finns samma oro bland svenskar och följaktligen inte samma behov av katastroflitteratur?
- Så kan det absolut vara. I Sverige är det ju kriminalromanen eller detektivromanen som är stor, vi har många bra författare där.
Niemi funderar över deckarens popularitet.
- Den är som en mindre extrem version av katastrofromanen. Där reder polisen upp mordet och boken slutar oftast lyckligt. Katastrofromaner är lite märkligare. I dem finns bara förlorare.
Människans innersta
natur ställs på sin spets
"Fallvatten" kretsar kring karaktärernas förändringar under extrema förhållanden. Konsumtionssamhället är förintat. Identiteten representeras inte av materialism utan av ens handlingar. Mikael Niemis röst blir med ens entusiastisk.
- Allt skalas av. Det spelar ingen roll om man är vd för ett stort företag eller bonde. En bonde har kanske större chans att överleva eftersom han är van vid naturen. När man skalar bort ytan och den uppfostrade artigheten så blir man sannare.
Niemi rör sig med författarens täckmantel i "Fallvattens" destruktiva värld. Över stock och sten, mellan tid och rum. Som läsare är det lätt att svepas med. Orden bleknar bort och jag hör plötsligt ljudet av älvens brutala forsande utanför fönstret. Jag blir karaktären Lovisa, fångad i ett hus som sveps med älven. Knäppandet och knakandet av vattenmassornas slitande på husväggarna skapar en levande känsla av skräck. Det öronbedövande dånet av vattenfallet ökar. Jag måste ta mig ut.
Niemi använder sig av grafiska skildringar av mentala problem. Alla karaktärer måste frigöra sig på något sätt.
- Vi sitter alla fast i ett livsmönster. Vattenmassorna sätter fart på saker och ting. Jag har valt ut karaktärer som ska genomgå förvandlingar.
Människans fascination för katastrofsituationer, fiktiva eller verklig, kan bottna i en längtan efter olika former av frigörelse. Mikael Niemi tror att det kan finnas en längtan efter att befrias från materialismens bojor.
Mikael Niemi betraktar skrivandet som ett rollspel där han undersöker människans psykologiska karaktär. Rösten får en engagerad ton och visar det brinnande intresse som bidragit med att föra in honom i författarskapet.
"Det bor en
mördare i oss alla"
- Alla har olika sidor. Starka och svaga, dominanta och undergivna. Det bor en mördare i oss alla. Det är bara att ha mod att fantisera. När jag skriver så byter jag roller, precis som barnet som leker med dockor skiftar röstläge.
På frågan vem han skulle bli i en extrem situation låter han sig åter dyka in i bokens värld. Älvens flytande bråte krossar medmänniskor, äter sig igenom landskapet och spottar ut bildelar och trädgrenar. Mikael Niemi visar tecken på den eftertänksamhet som så ofta karaktäriserar honom.
- Jag tror att jag skulle vara lugn och tänka logiskt, men i verkligheten kanske jag skulle få panik. Några av oss skulle bli hjältar, andra helt värnlösa.
De där kontrasterna som framträder vid extrema förhållanden är kanske det som fängslar oss allra mest. Människans kärna blir synlig, skalas av som Niemi beskriver det. Precis som den vackra, mäktiga älven i "Fallvatten" förvandlas till en förgörande kraft bryter sig karaktärerna fria från ramar.
- Starka, yttre händelser är fascinerande. Det sätter fart på människor inuti.