När Katarina Dalayman anländer till Piteå, någon dag senare än de övriga mästarna, har hon varit på statsoperan i Wien och sjungit Brünhilde i Wagners ”Valkyrian”. Efter Piteå blir det ännu en sväng till Wien i rollen som en av de nio halvgudinnorna i sångcykeln ”Nibelungens ring”.
– ”Valkyrian” spelas nästan alltid på Wienoperan, vare sig det är Wagnerjubileum eller inte. Produktionen är några år gammal, säger hon.
Det fysiskt och vokalt krävande sångaruppdraget i kombination med förseningen, gör att Katarina Dalayman troligen inte kommer att göra något scenframträdande i Piteå.
– Nej det skulle kännas konstigt, det är framför allt mina studenter som ska uppträda och förresten tror jag att jag vill vila rösten när jag kan, säger Katarina Dalayman men stänger inte scendörren helt.
– Jag är inte lika spontan och galen som Peter Mattei precis, men vi får se, säger hon och refererar till kollegan med rötterna i Piteå som var förra årets sångmästare.
– Han vet om att jag tycker han är galen och han har nog samma uppfattning om mig! Vi umgicks i New York i januari-februari när båda arbetade på Metropolitan, säger Katarina Dalayman.
Föränderlig röst
Hon valde för övrigt första akten ur ”Valkyrian” när hon avslutade studierna vid Operahögskolan.
– Som för alla sångare har min röst förändrats med tiden, den var mera lyrisk först. Om man sjunger rätt repertoar i rätt tid utvecklas rösten till att bli bredare och bredare, som för mig.
Katarina Dalayman säger att hon är försiktig till naturen och hon har alltid valt vilka roller hon skulle sjunga med stor omsorg för att inte skada sig.
– Som ung sångerska är det viktigt att invänta rätt tillfälle, men många är för ivriga och kastar sig in i än det ena och än det andra trots att rösten inte är redo.
– Att tacka nej till fina erbjudanden kan naturligtvis vara svårt, men jag vill ha en lång karriär och därför har jag inte gett mig ut att simma i för djupa vatten.
En uppenbarelse
Katarina Dalayman har i intervjuer berättat hur det kom sig att hon valde att bli operasångare. När hon nu berättar om det fantastiska som hände igen, är det ändå som om hon sätter ord på det för första gången. Det är inte lätt att formulera en enstaka händelse som förändrat ens liv utan att det låter banalt, men Katarina Dalayman lyckas förmedla det storslagna:
– Som barn drömde jag inte alls om att bli operasångare, men jag sjöng i barnkör och kyrkokör och märkte att jag hade en stark röst som stack ut. Jag tyckte väldigt mycket om att spela teater och hade sinne för det, i kombination med min röst gjorde jag det bra.
– Vad jag ville göra i framtiden hade jag ingen aning om, men när jag var runt 18 år hörde jag en aria på radion. Jag kommer inte ihåg vad det var för aria och inte vem som sjöng, men jag fick en omedelbar och säker känsla av att det här kan jag också göra.
– Det var som att få en uppenbarelse, ett mycket starkt och lyckligt ögonblick!
Följden blev att Katarina Dalayman först av allt letade reda på en sångpedagog i Stockholm för att sedan söka till Operahögskolan, där hon kom in som 24-åring.
Fokus på sångteknik
1994 uppträdde Katarina Dalayman i Piteå med en konsertant föreställning av slutet ur ”Bohéme”, på inbjudan av operasångarkollegan Staffan Sandlund.
– Jag minns att jag fick åka forsränning, det hoppas jag att jag slipper den här gången, säger hon inför återbesöket.
Omkring dussinet studenter får ta del av hennes kunskaper och erfarenheter under mästarkursen i sång, med Matti Hirvonen vid pianot.
– Jag har i många år arbetat som sånglärare åt ett antal sångare, men någon mästarkurs har jag aldrig hållit. Det blir debut för mig och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
Katarina Dalayman lär vara väl förberedd inför denna debut, liksom inför allt annat hon tar sig för.
– Jag går igenom vilken repertoar var och en har och tar till mig mesta möjliga, men det får gärna bli spontant också. Jag är intresserad av sångteknik, så mästarkursen kommer inte bara att handla om uttryck och textbehandling.