KONSERT
På topplistan här intill kan ni se Eva Eastwoods aktuella placering. Nedpetad en pinne av Christer Sjögren, men förra veckan var det bara Metallicas återkomst som rådde på henne. Mot bakgrund av aktuellt album, medverkan i "Allsång på Skansen", "Nyhetsmorgon" och de stilar hon representerar borde det var kulturkravaller, ridande poliser, skottsäkra västar ... Nu får Örebros stolthet nöja sig med 50 entusiaster. Välkommen till musikstaden Piteå, liksom, men okej. Vi som är på plats får någonting att skriva hem om. Kärlek i fyra fjärdedels takt.
Eva Eastwood, eller Eva Östlund som hon egentligen heter, har skrivit typ 600 låtar åt sig själv och andra artister. Den här kvällen blir det konfettiregn ur förstasorteringen. Från ödesmättat elaka "Ego with servants", via fylliga midtemponumret "Like that no more" (amerikansk västkust om något), till avslutande lyckopillret "Everybody’s gone and done it" helt utan säkerhetslinor. Hon har dessutom den goda smaken att spränga in både vilsamma ögonblick ("No headlines" träffar i känslocentrat så jag blir tårögd) och några av sina fina schlagers där en tilltuffad version av "Vårt liv i repris" blir total lycka.
Att bandet är ett hopplock för hennes andra soloplatta och turné märks inte på någon punkt. De spelar med rutin och stilkoll som om de hållit på i hundra år. Det är varsamt tejpade sömmar mellan suggestiv blåton, vass rockabilly, myndig countryrock och rosaprickig 50-talsschlager. Samtidigt görs alltihop med en glädje som om de upptäcker respektive stil för första gången i just detta ögonblick. En svårslagen kombination. Få band har svängt så hårt och tungt på det här spelstället.
Bas (Robert Ivansson) och trummor (Peter Damin) sitter som ett urberg, gör exakt rätt prylar plus lite till. Gitarristerna Jesper Wihlborg (från hennes "riktiga" band, The major keys) och Tomas Ohlsson hittar hela tiden sina roller och bygger en intressant mosaik av toner. Wihlborgs solospel är för övrigt av mycket hög klass. Därtill backup-sångerskan Rebecca Meiselbach, ett bevis på att en kvinnoröst på turné ska ha minst en kvinnoröst bakom sig. Mmm, vad fint det låter.
Frontfiguren, hon med den hesa rösten, har ett härligt flöde i låtskrivandet, ett ärligt engagemang och en chosefri kommunikation med fansen. Samtidigt utför hon ett tjusigt balansnummer. Hon gör rock för en bred publik utan att bli inställsam, men alltid med ett leende på läpparna. Jag kallar det en viktig skiljelinje och Eastwood håller sig på rätt sida.
Förstå mig rätt. Hon skapar inga nya stilar, hennes musik hör hemma i genrer som stavas tradition och det finns både en och annan sångerska som rent krasst är skickligare vokalister, men Eva Eastwood gör allt med sådan en sådan förbehållslös kärlek till både hantverket och stundens ingivelse på scen att det är svårt att inte bli berörd. Vid 40-strecket får hon nu sitt genombrott. Det finns hopp för mänskligheten.
Uppåttjack var ordet. Med stirriga ögon och en känsla av att vilja ta hela världen i min famn studsar in på redaktionen och överöser nattchefen med superlativ från vad som kan vara årets konsert.
Jag har upplevt många fina stunder på Krokodil. Det här är en av de allra bästa. Fem paltar eller något i den stilen. Eva Eastwood krossar.