Julgranen

Trollbackens Tindra var svart som decembernatten och snabb som en nyårsraket. Hästvägen mellan Flarken och Boden var elva kilometer lång. Snödrivorna var meterhöga, förmiddagen mörk och himlen stjärnklar. Pappa satt på framkälken med mormors hemvävda matta under ändan. Runt händerna hade han lindat tömmarna och fötterna spjärnade mot medarna. Tindra hade bråttom. Hon visste precis vad som var på gång: det var julmarknad på Torget i staden. Dit körde bygdens bönder sina adventsblanka arbetshästar. Slädarna var fullastade med julgranar, kärvar och diverse godsaker som såldes till blygsamma priser.

Året var 1952, termometern visade minus tretton grader och pappa var glad. Bakom honom på vedstegen åkte arton ståtliga julgranar. Fjorton stod på rad längs båda yttersidorna. Han hade omsorgsfullt vässat dem med yxa och stoppat dem i pinnhålen. Resten låg i trave däremellan. Med snabb huvudräkning konstaterade han att om det ville sig riktigt bra kunde granskörden ge nittio kronor i förtjänst. Detta var inte orimligt. Vintern hade varit både snörik och kall. Redan den tjugoförsta oktober låg snön halvmetersdjup, vilket hållit stadsborna borta från skogen. Snöfattiga vintrar hämtade de granarna på egen hand vid berget närmast staden.

Pappas granar var sprungna ur de djupa skogarna i Flarken. Pappa var ingen tjuvaktig man, han var en hederlig torpare. Möjligen borde han huggit granarna på egen mark, men han ägde trots allt bara några hektar där det mest växte tall och när han jagade hare på hösten långt in i skogen hittade han en hel dunge julgranar som ingen människa hade någon glädje av där de stod. Allra minst markägaren som var den välbärgade häradshövdingen Ekberg. En aktad lagman i vargskinnspäls. Han bodde i villa i staden och arbetade så hårt med bygdens brottsmål att han aldrig hade tid att besöka ägorna och avnjuta sin vackra skog.
Pappa stod där ibland träden och begrundade sitt samvete medan han betraktade de välväxta granarna. Han såg framför sig hur färgglada blänkande julgranspumlor dinglade i grenarna och han tänkte att detta säkerligen skulle kunna glädja stadsborna och deras barn.

När snön föll en vecka senare spände han sågen på ryggen och skidorna på fötterna. Han sågade varsamt ner arton granar. Veckan före marknaden tog han Tindra och körde hem dem bakom lagårdsväggen där de fick stå i väntan på färden mot staden.
Det var ett stiligt ekipage som anlände till Torget denna marknadslördag. Granarna stod stolta i rad med frostiga barr. Tindra frustade, manen fladdrade och bjällerkragen sjöng. Pappa satt rakryggad i vadmalsjackan som mamma sytt.
- Ptrooo! sa pappa till Tindra och parkerade henne vid hästbommen framför Erikssons handelsstall.
I Erikssons handelsstall mittemot taxistation kunde man hyra in hästen för fem kronor om dagen. Det var mycket pengar på den tiden och precis den summa man fick för en gran, om den var grann vill säga. Var den spretig och gles fick man möjligen fyra och femti och i värsta fall fick man köra hem den igen. Pappa grubblade en stund över huruvida han skulle ställa hästen i stall. Tindra var köldtålig och inte alls svettig, och trots allt var det ju bara tretton grader. Han bestämde sig för att spara femman. Han kliade märren bakom öronen, lade mormors tätvävda matta över hästryggen och ställde hösäcken framför nosen. Tindra var icke alls missnöjd med att stå utomhus, tvärtom. Här hade hon god uppsikt över alla hästar som travade in på Torget. Strax fick hon sällskap vid bommen av skomakare Bloms valack.
Pappa trampade liv i de frusna tårna i näbbskorna och påbörjade genast försäljningen. Innan eftermiddagsskymningen föll över Torget fanns bara en gran kvar på släden. En kortväxt man i vargskinnspäls kom gående.
- Men se goddag Bergstrand! sa häradshövdingen med hög röst och tog pappa stadigt i hand.
- God dag Ekberg, sa pappa.
Häradshövdingen pekade på granen och nickade förtjust.
- Tät och välväxt! sa han.
- Ja verkligen, sa pappa.

Lagman Ekberg gick ett varv runt släden och pratade lite för sig själv.
- Bergstrand får fem och femti, sa lagmannen som var en generös herre. Det är inte var dag man ser en sådan vacker gran. Vi säger sex kronor jämt, men då vill jag ha den hemkörd!

Pappa överlade med sitt samvete en stund och tänkte till sist att om inte häradshövdingen kommer till sina granar så måste ju granarna på något vis komma till sin häradshövding.
Några minuter senare band han Tindra vid lagmannens postlåda. Han bar granen uppför de polerade trapporna till salongen och önskade god jul till lagmannen och frun, som genast hämtade julgransfoten.
Snön yrde om hovarna och bjällrorna klingade mellan snödrivorna. Pappa lindade tömmarna runt händerna och Trollbackens Tindra travade muntert hemåt.