KRÖNIKA / Carina Bergstrand
Cykelhandlaren har en trång och trivsam butik med verkstad på stadens Storgata. Han jobbar jämt och tar en tugga mat ibland mellan ekerjusteringar och lagade däck. Hans ögon är bruna och glada och händerna oljiga. Ibland går jag dit fast cykeln är hel. Då sitter jag en stund på en blå liten pall i ett hörn och vi småpratar medan han justerar en kedja eller monterar en pedal. I dag fick jag punktering och han bytte däcket till ett punkteringsfritt med ny slang och ett helt års garanti. Sådana behövs när människor kastar ölflaskor på gatan. Då berättade cykelhandlaren att han i morgon åker hem till Syrien och stannar i fyra veckor.
- Men hur ska jag klara mig utan dig? sa jag.
- Kära flicka! Cykeldäck nytt, inte mer punktering! Du inte behöver mig på många år!
Sorgset trampade jag hemåt på punkteringsfria däck medan jag grubblade över mitt märkliga behov av cykelhandlaren. Beror det möjligen på hans yrkesskicklighet? Han har gott handlag för reparationer och behandlar varje cykel med stor ömhet. Kanske beror det också på hans små berättelser från hemlandet. Med mörk röst målar han vackra och sorgsna bilder från en verklighet långt från min.
Möjligen behöver jag honom för den behagliga tystnaden som uppstår i verkstaden när bara en skiftnyckel arbetar och en cykelhandlare tänker stora tankar.
Kanske påminner han om min barndoms höstkvällar med mamma i lagården. Hon på mjölkpallen småpratande med korna. Jag på foderlådan, lyssnande till mjölkens strilade och kornas idisslande. Mamma i egna tankar som en stund tog henne bort från hungriga ungar och mjölkstinna kor. Den lugna rytmiska rörelsen i ett arbete som pågår, så invant att kunskapen blivit en del av kroppen. I en lagård och en cykelverkstad kan man tänka tillsammans på alldeles olika saker men ändå vara väldigt nära.
Kanske beror behovet av cykelhandlaren också på att han var den förste jag mötte i nya staden. Och att en syrisk cykelhandlare i Sverige vet hur man beter sig mot en nykomling.
Hos honom hyrde jag en femväxlad damcykel med korg på styret förra sommaren och trampade runt i den främmande kommunen och tittade på lägenheter en solhet augustidag. När detta var klart placerade han mig på den lilla blå pallen i verkstadshörnet. I en vit plastmugg serverade han svart kaffe. Sedan fick jag låna hans minimala och oljiga toa där jag bytte till osvettiga kläder för hemresan norrut. När jag sprang mot tåget stod han på gatan och vinkade i sin rutiga skjorta:
- Du alltid välkommen hos mig när du flytta hit! Du vill låna cykel klockan nio, jag öppna klockan nio! Du vill låna cykel klockan åtta, jag öppna klockan åtta!
Ja, jag behöver verkligen cykelhandlaren, tänkte jag och parkerade den nydäckade cykeln i förrådet. Och jag hoppas att han på något vis också behöver mig.