KONSERT / Festspel i Pite älvdal
Under den gångna månaden har Festspelen puttrat och kokat lite här och var i älvdalen, och med kvällens invigningskonsert öppnas portarna äntligen på vid gavel. Musikaliskt fokus ligger på vår granne i öst, och att Jean Sibelius nog är att betrakta som nordens störste kompositör lugnar säkert den som haft några invändningar mot detta val. Här sparas inte på det finlandssvenska krutet - och som grädde på moset har vi som konferencier den tillträdande VD:n för festspelen, Helsingforsfödde Håkan Ekman.
Men först ut är svenske Anders Hillborgs Liquid Marbel för orkester (1994). Hillborg som gjort sig ett namn som en av de mest framgångsrika nutida kompositörerna utmanar orkester och åhörare med avancerade klanger såväl som ett gediget hantverk. Om Hillborg vågar strunta i det mesta utom noggrannhet, är detta ett praktexempel på hans musikaliska filosofi. För att vara dränkt i kvartstonskluster, otänkbara glissandin och tjutande piccolainsatser är det ett oväntat habilt stycke. Marmorn fullständigt flyter ut i salongen.
Att en klassisk sopran låter bäst på hemmaplan är något jag tar för givet, och efter att ha hört Barbara Hendricks sjunga jazz är jag inte förvånad över hur bekväm jag känner mig när hon tar sig an Sibelius sånger. Jag kan lugnt luta mig tillbaka förvissad om att hon kommer göra arbetet med bravur. Tajming och uttryck är Barbaras främsta signum, och särskilt märks detta i sången Svarta rosor. Men inte enbart musikaliskt visar hon var skåpet skall stå, utan även beträffande osmidiga fotografers hänsynslösa knäppande. Vet hut, säger jag.
En husets artist ska i mitt tycke visa på personligt engagemang och tillföra kulturscenen högkvalitativ konst. Att Barbara Hendricks utnämns till årets Artist-in-residence känns därför ett mycket bra val, och jag ser med nöje fram emot återstående konserter i Carte Blanche-serien.
Men kanske gör Uleåborgs symfoniorkester största intrycket. Inte enbart beror det på musiken, men nog klär det en finsk orkester att spela Sibelius. Dirigent Jaakko Kuusisto balanserar det lätta nordiska ljuset med de mörkaste strider i Lemminkäinen-sviten, och orkesterklangen är rätt igenom välbalanserad och anpassad för rummet.
Framför allt är det rent i alla hörn, något man tyvärr sällan upplever en dag på jobbet i
Orkestersverige. Och om Finlandia är en finsk dag på jobbet att spela som extranummer, ja då är det i alla fall ordentligt gjort.