Konsert
Nicole Sabouné & Motoboy
Plats: Trästockfestivalen, Skellefteå
Nicole Sabouné, som debuterade med sin första platta i januari, intog Norranscenen inför en tillströmmande men förhållandevis gles publik. Redan från första låten "Win this life" kändes det som att det var något som skulle förändras. Hennes speciella, djupa röst och musikaliska hybrid mellan synth, postpunk, industry, indie och ett skönt litet inslag av goth gör sig grymt bra live. Där plattan är välproducerad och avskalad är liveupplevelsen organisk och stökig. Glatt överraskad inser jag att där skivan är bra är liveupplevelsen ännu bättre. Här kommer hennes inlevelse till sin verkliga rätt.
De monotona, meditativa och rytmbetonade låtarna varvas med raka postpunk-kängor med känslomässigt djup. Det är mörkt, svårt, sårbart, rebelliskt och moget. Nicole Sabounés spelning är ett introvert löfte om eufori där vi kan samlas.
Trots att Nicole Sabouné gör en grym spelning är publiken svårstartad . Efter femte låten "So this is it" börjar energin sprida sig till publiken, men det tar tio låtar innan hon får det stora jubel hon förtjänar. Inledande "Win this life", den sårbara och ärliga "I surrender", den grymt ösiga "Conquer or Suffer" och avslutande "Haters don't dance" är i mitt tycke spelningens bästa låtar.
Sammanfattningsvis en riktigt bra spelning av detta årets kanske bästa svenska debutant. "Det här är typ den största scenen jag har stått på" säger Nicole Sabouné. Vänj dig. Det är på stora scener du hör hemma. I kväll tror jag att du övertygar fler än mig om den saken.
Motoboys spelning kan lätt göra en lite poetiskt drömmande. Så ni får ursäkta. Kring lanskap av ljud pulserar solens fall, vågorna breder ut sig som ett tidvatten mot en fond av en himmel som brinner som droppar av skymningsguld. Allas vår tröst finns i öppna, bitterljuva sår. Närheten kan rädda oss från det vi saknar och så mycket behöver, som vi längtar efter lika mycket som vi saknar förlusten av det våra misstag tog ifrån oss. Smek min hand nu, du som är så nära, eller bara håll den. Kanske kan våra tungor mötas, i nästa liv eller om bara en sekund, i det hav vi befinner oss i - av ljus, av ljud, av en brinnande himmel i våra kroppar.
Motoboy återvänder till Skellefteå med en grym röst, ett bra humör och en grym setlist. De stora ljudlandskapen som skapas med så enkla medel, ibland bara med en gitarr och sång, gör sig underbart bra i ett skymmande Skellefteås övergång mellan kväll och natt. Musik som skulle ha kunnat sänka en feststämning får motsatt effekt och blir en vacker plats att samlas på. "The heart is a rebel", "Keep your darkness a secret", "Dance like we used to" och "Sunday" är några bland höjdpunkterna av en genomgående bra spelning. "Vi ska ge er några låtar att hångla till" säger Motoboy själv från scenen, men det här är så mycket bättre än så, hur trevligt det än är att hångla. "Ride my wild heart" sjungs som duett. När Motoboy plockar upp en tjej från publiken som får sjunga med honom jublas det efter varje rad som Skellefteåtjejen Saga sjunger. Motoboys musik kan bli något monoton efter fem - sex låtar, men i det här fallet hjälper det nästan snarare än stjälper. Det gör bara den härliga känslan längre.
Det är med lätt hjärta jag går från Motoboys spelning in i skymningen. Om tungor möts i nästa liv, eller om bara en sekund, får natten utvisa.