BIO
Vill du fördjupa dig i begreppet vuxenmobbing kan jag rekommendera de amerikanska recensionerna av "Righteous kill". Milda makter. Det är som att bevittna en trafikolycka där regissören Jon Avnet blir oavbrutet överkörd av en cementblandare.
Jag önskar verkligen att jag kommit på det där själv. Tyvärr snodde jag det av Mark Ramsey från Moviejuice: "Robert De Niro har sex med Carla Gugino. Jag vet. Det är som att bevittna en trafikolycka där en Edsel hela tiden dunkar in i en skinande röd Corvette".
Jag kan inte heller undanhålla er min favorit. John Beifuss i Commercial Appeal, Tennessee:
"Det tog 40 år, men Robert De Niro har äntligen gjort en film som låter honom yttra denna replik: ’Rambo the skateboard pimp var mitt tionde mordoffer’".
Nu är inte "Righteous kill" lika usel som recensionerna är underbara. Den är bara ganska fånig, mycket slätstruken (hej, jag är en direkt-till-dvd-film), extremt förutsägbar (du fattar vem mördaren är redan när du köper dina popcorn), har en kvinnosyn som är hämtad från trettioåriga kriget och hade aldrig gått upp på svensk bio om det inte vore för två saker:
Robert De Niro.
Och Al Pacino.
Jo, de två ikonerna spelar i samma film för bara tredje gången ("Gudfadern" och "Heat"), men allvarligt talat. Pacino var sist riktigt bra i "En kvinnas doft" och det var 16 år sedan. De Niro var sist riktigt bra i "Once upon a time in America". Det var - lyssna på detta - 24 år sedan.
Nu blir det som det där jippot där Sveriges VM-lag från 1994 möter Danmarks VM-lag från 1992. De kan ge hyfsad underhållning för stunden, men de är sämre, tjockare, mer andfådda och gör det bara för pengarna. Det är fan inte VM 1994, det är inte ens EM 1992.