I skuggan av sitt 90-tal
OASISDig out your soul(Big Brother/Bonnier)
Oasis är tillbaka med en ny rutinmässig platta. Från vänster: Andy Bell, Noel Gallagher, Liam Gallagher och Gem Archer.
Foto: Lawrence Watson
ROCK. I mitten av 90-talet förädlade Oasis Beatlesarvet, kryddade med en rejäl dos jävlar-anamma och underdogperspektiv och klassiker som "Live forever" och "Rock ’n’ roll star" fick oss att tro på en bättre tillvaro. Bandet stod för självklar musik, texter som satt rätt i munnen och en kaxig tro på sig själva som kunde ha stavats övertro om det inte vore för ett alldeles briljant låtmaterial, signerat Noel Gallagher, som gav Oasis ett sällan skådat förtroendekapital. De hyllades av unison musikpress som något av det bästa som hänt rocken på bra längre. Bröderna Ögonbryn och deras mannar slösade dessutom med grymma singel-b-sidor vars like knappast hörts sedan Lennon/McCartneys glansdagar.
Det har gått elva år sedan formkurvan började vända nedåt för Manchesterbandet. "Be here now" från 1997 - som dock är bättre än sitt rykte - var ett första steg. Sedan har det fortsatt med mindre inspirerade plattor i takt med att Noel Gallagher delat med sig av låtskrivarutrymmet. Liam Gallagher har låtit allt mindre som en mopsigt frustande George Harrison och allt mer som en Lennon som blivit mätt av all spaghetti i "Magical mystery tour".
En eller ett par schyssta singlar har man lyckats plocka från vardera platta. "The turning" torde bli en kandidat den här gången. Halvballaden "I’m outta time", ett av skivans bättre spår, bär Lennonskt släktskap på klädsamt vis och vi har redan fått "The shock of the lightning" med bra intensitet och en vers/bridge-hook som på samma sätt som i "Some might say" får själva refrängen att kännas överflödig. "Bag it up" och "Waiting for the rapture" känns bara stötigt sega och här finns mer som framkallar axelryckningar. Var är de grymma melodierna, textraderna som smakade så gott, de närmast episka popballaderna och var är viljan till världsherravälde?
"To be where there’s life" är ett monotont spår som faktiskt funkar, men här ser jag snarare Kasabian framför mig eller ett Black rebel motorcycle club anno 2003 när jag söker referenser. Och hur mycket jag än vill att det här ska vara riktigt bra känns både låtar och energi så långt efter hur bandet lät på sin storhetstid.
Ett ärligt fan är ett bra fan. "Dig out your soul" håller inte klassisk Oasisstandard.
Så jobbar vi med nyheter