I fablernas värld med vattenkokare och elvisp
Kvällskonsert: FablePlats: Hortlax kyrka, torsdag kvällProgram: John Cage, Mats Larsson Gothe, Yannis Xenakis m.m. Publik: Knappt 50 personerLängd: En timme och 50 minuter med paus
Varierat. Fable spelade såväl ragtime som ett extranummer om saltgurka(!). Marimba och vibrafon fanns bland instrumenten, liksom vattenkokare och schackspel.
Foto: Maria Johansson
Det händer inte varje dag att man bevittnar en konsert där musikerna inleder med att ge sig själva stående ovationer. Men när slagverksensemblen
Fable uppträder kan tydligen lite av varje inträffa. Steve Reichs "Clapping music" framförs stående med fyra par händer, och ska man tro Arvidsjaurssonen och tidigare Framnässtudenten Tomas Lindberg är det enbart för att göra något åt alla mygg här uppe. Hur de fyra slagverkarna förklarar användandet av attiraljer som vattenkokare, elvisp, schackspel och sprayflaska är en annan historia. Men kanske räcker det att säga att kompositören heter John Cage.
Hans "Branches", som inleder konsertens andra halva, låter aldrig likadant två gånger. Stycket är exakt åtta minuter långt - det säkerställs av en noggrant inställd äggklocka - och musikernas enda riktlinje är att de har tio ljud var till sitt förfogande. Det som gör det hela effektfullt för publiken är att den ovan nämnda rekvisitan (nej förlåt - instrumenten) göms bakom ett tygstycke. Berövad av synintryck är det inte helt lätt att räkna ut vad som är vad eller till och med om kyrkklockorna som plötsligt tränger sig in i framförandet är planerade eller bara en lycklig slump. John Cage ler säkert från sin himmel, kanske med repet till klockorna i sin hand.
Den amerikanske kompositören, som skrev mycket slagverksmusik, föräras med ytterligare två stycken i Hortlax kyrka. Dels är det hans "3rd construction" som säkert demonstrerar bortåt 50 olika slagverksinstrument, plåtburkar och trumpet inräknat, men som, trots sambasväng, är för mycket form och för lite melodi i mina öron. "In a landscape" fängslar mig däremot med besked och det är första gången jag hör det Satiedoftande verket framfört på marimba istället för piano. Långsamt, långsamt rör vi oss i en karg, livlös miljö. Aldrig stannar vi upp. Aldrig når vi horisonten. Mil läggs till mil. Det vilar en sorg över landskapet men vad som hänt är omöjligt att säga och när vi nått vägs ände är vi tillbaka där vi började. Det är njutbart i mängd och att temat för kvällskonserterna är stillhet känns förstås passande.
I Mats Larsson Gothes "Oscuro" för två marimbor och två vibrafoner får Fable verkligen visa musklerna. Kvartetten är här otroligt samspelta och ser ut att ha hur kul som helst. Oscuro betyder "dunkel" på italienska och syftar på instrumentens klang i de låga registren. Verket ger rejält tuggmotstånd med sitt unika tonspråk och en fascinerande rytmik, präglad av hocketing; en fras påbörjas av ett instrument, tas över av nästa och avslutas av ett tredje. Men när man talar om att tonsättaren borde vara känd av de flesta Pitebor hänger jag inte med i svängarna. Larsson Gothe är så vitt jag vet huskompositör på Norrlandsoperan i Umeå.
Återstår att förklara var namnet Fable kommer ifrån. Ja, det är helt enkelt en sats ur ett stycke av Ligeti som berörde ensemblen djupt. Jag berörs i min tur av Fable och tycker synd om de som inte fick uppleva hur en bastrumma kan låta i Hortlax kyrka. I Yannis Xenakis "Okho" känns det nämligen stundtals som att kyrkväggarna ska rasa ner över oss av blotta förskräckelsen.
Så jobbar vi med nyheter