Vad kallt det är! Kallare än jag känt av i hela mitt liv, oavsett antal grader på termometern.
Men min pappa som är född under nittonhundratalets första hälft har varit med om ännu värre. Han känner igen den här snålblåsten som viner åt vilket väderstreck man än vänder sig. Och han var med när stämningarna som skapade den ledde till katastrofen andra världskriget.
Inte ens då trängde kölden in riktigt överallt, om än vinddraget inte gick att undkomma någonstans i världen.
Precis som nu fanns trots allt värme att finna i gemenskap med andra människor. Hos dem med stora hjärtan och förmåga att visa solidaritet – till exempel gentemot folk som flyr för sina liv med livet som insats.
Att en majoritet av befolkningen i Sverige och andra länder vågar det i en tid när det är mer gångbart att vara irrationell snarare än klok, egoistisk snarare än medmänsklig, skitskraj snarare än modig, impulsiv snarare än eftertänksam, uppkäftig snare än trevlig, beräknande snarare än respektfull, snål snarare än givmild, missnöjd snarare än politisk, historielös snarare än medveten, ja det alstrar värme.
Ännu har jag inte använt min tid på internet till att leta fram bilder på kattungar, hundvalpar, bäbisar och annat oemotståndligt gulligt, men jag förstår alla som inte kan få nog av sådant. I dessa kyliga tider behövs något som kan skingra obehaget när rasism och girighet kryper inpå skinnet.
Själv är jag överväldigad av alla modiga människor som utför hjältedåd varje dag. Genom praktiskt arbete, genom att debattera, protestera, argumentera, och aldrig aldrig dra alla över en kam. Bara jag tänker på det känns det varmare.