En för mig okänd äldre man upptäckte och avslöjade mig när jag försiktigt och ivrigt sträckte mig ner mot vattnet i Norra hamn i Piteå. Det var sista åren på 1950-talet. Mamma skulle köpa en sommarkappa på Bloms klädaffär på Storgatan och pappa en nyupptäckt släkting.
Mitt ärende var ett annat.
"Döu val´da et rammel", sa den okände mannen som stod lutande över kajkanten och tittade ner på mig, nyfiket.
Piteborna pratade så lustigt, tyckte jag. Orden och språket var liksom inlagt i olja, det var svårt att hänga med och jag fnissade åt de långa sammanflätade egenorden och uttryck, men gillade pitemålets musik. Orden rann ur munnarna och berättelserna flöt fram som en mäktig älv utan att det lät monotont eller blev tråkigt.
Vi kom ju från det fåtaliga inlandet där man inte pratade i onödan, i varje fall inte bara prata för pratandets egen skull för att fördriva tiden. Det fanns väl annat att göra än att bara prata.
Först stoppet i Bergsviken vid riksväg 13. Till höger mot söder, till vänster över den mäktiga bron med betongvalven, förbi Öholma. Nu rullade vi in mot stan och där låg sågverken och fabrikerna och lasarettet och de många affärerna. Parkerna och alléerna, hamnen med de stora båtarna med de främmande flaggorna, finmålehusen, parkeringsplatserna, bensinstationerna och kioskerna och det högre allmänna läroverket bakom kyrkan. Statt och tingshus, egen bank hade Piteborna också, liksom verkstäderna och kreaturshandlare. Och biograferna, och kaféerna med saligt goda bakelser och de många bönhusen, för Piteborna är ett präktigt folk, och så hade de ju en egen tidning som berättade ingående om härligheterna i texter och bilder.
Ja det fanns till och med flera höghus med balkonger.
Så hamnade jag på nämnda tidning, som jag lämnade för flera år sedan för att göra något annat. Allt det där skulle jag sedan fotografera som en hobby och avkoppling från alla nyhetsbilderna på jobbet som passerade mina ögon och händer. Om inte den okände mannen kommit på mig, hade jag säkert högt uttalat min besvikelse över att havsvattnet som jag smakade på nere vid kajkanten inte var så salt som jag fått för mig. De stod ju så i skolböckerna, att insjövatten var sött och havsvattnet salt.
Vårvintern 2010, Norra Fjärden. Jag står på knä på den upplogade isen som blottar fantastiska issprickor, infrusna bubblor och 3D-former genom kameraögat. Jag fotograferar ivrigt och glömmer bort att jag befinner mig på allmän plats.
"Har du tappat något", undrar en dam på spark. Jag förklarar för henne om mitt stora intresse för att ta bilder av snö, is och vatten. Hon ler och nickar förstående och sparkar vidare. Lämnas ifred åt mitt sökande efter motiv i och under isen.
20 mars 2011, året senare, åter ute på fjärden. Vårsolen har börjat värma och isvägarna är fyllda med hopar av människor som rör sig åt olika håll. De rör sig med olika hastighet, promenerar, åker skidor, far fram i god fart på skridskor ... en snöskoter närmar sig nästan ljudlöst. Så tysta dom blivit och inte luktar dom som förr.
En hund med koppel i mun går lydigt vid mattes sida, en barnfamilj passerar, treåringen vill inte gå, utan lägger sig ner och rullar runt i snön. Mamman kastar lössnö på barnet som kiknar av skratt och ropar mera ... vinden växlar och den vita röken från pappersbruket puffar iväg åt olika håll men det spelar ingen roll vilken riktning den tar.
Det har gått nio dagar sedan den 11 mars kl 14.46 lokal tid i Japan då det obeskrivliga inträffar. Jag tänker på bilderna från Kesennuma där den enorma tsunamivågen sköljer in över hamnen, drar med sig allt som flyter ... bilar i mängder spolas med som lätta barkbåtar i ett vårdike.
Allt fångat med en videokamera av en person med stor sinnesnärvaro stående på ett hustak. 25 bilder per sekund blir till en rörelse. Det som fångas av kameran är surrealistiskt och jag jämför dessa med de bilder jag försöker fånga i min sökare när jag står på isbanan och ser människorna framför mig i vårsolen.
Bilder som dokumenterar, skakar om, men som vi ändå inte kan riktigt tolka och förstå. Vi befinner oss mitt i denna malström av bilder från de många tv-kanalerna. Verklighet blandas med fiction, på den ena kanalen kan vi se en dataanimerad undergångsfilm medan det i grannkanalen utspelar sig verkligheter som jordbävningar och befrielsekamp i Nordafrika. Hur överlever vi denna tsunami av bilder? 25 stillbilder gånger 60 lika med 1 500 bilder per minut gånger hur många timmar fram för tv:n? Plus alla de andra bilder som vi möts av i vardagen, i dagstidningen, reklambladen, på nätet ...
Så hur kan vackra naturbilder mäta sig med det jag sett på tv? Mina bilder som visas i PT:s konstfoajé under april månad? Bilderna kan jag fånga efter en kort promenad från min bostad och efter sju minuter står jag mitt i idyllen. Vad är det vi vill se och inte se? Vilka bilder tar vi till oss och vilka bilder är ointressanta? Och är det möjligt att bara stänga av alltihop?
De rörliga bilderna och filmens mystik ligger inte i själva bilden, utan den uppstår i det korta tomrummet mellan bilderna, som vi inte uppfattar men ändå finns där. Det tomrummet fyller vi ut med våra egna tankar, fantasier och våra sinnen.
Således ska en bild inte berätta allt, inte heller ett målat konstverk, ej heller en text. Nej inte ens musiken undgår detta fenomen. I pauserna mellan tonerna och rytmerna får vi som mottagare chansen att själva skapa. Vi som betraktare och lyssnare blir delaktiga och medskapande. Så kan det vara. Vi är sammanlänkade i ett gemensamt stort hav. Allting hänger samman.
Nej, en vanlig kamera kan inte fotografera strålningen från Fukushima men kameran kan avslöja rädslan i japanernas ögon, de människor som tvingas bo nära i ovisshet om hur deras liv kommer att bli efter katastrofen.
Som pojke vid kajkanten blev jag besviken över att havsvattnet i Piteå norra hamn inte var å salt som skolböckerna sa att havet skulle vara. Men jag kommer ihåg den hisnande insikten att allt hav på jordklotet hör ihop och är egentligen en enda stor vattenmassa. Från kajkanten i Piteå kan man med båt ta sig överallt i världen, till och med till Japan.