Hemmaseger i schlagerfest med känsla för detaljer
Evenemang: Smask 2008, riksfinalPlats: Norrmalmia, PiteåLängd: Tre timmar och 30 minuter inklusive lång paus.Publik: Drygt tusen personer.SCHLAGER
Riktigt gammeldags schlager bjöds det på i flera nummer. Bland annat av Jossan (Stockholm) i låten "Doktorn rädda mig" som gick vidare till en andra omgång och till sist kom femma.
Foto: Anders Westergren
Både tävlande och orkestermedlemmar som PT pratat med säger att det känns på låtkvalitén att det är final. Och visst ligger bidragen en division upp här. I pausen växlar jag några ord med en av orkesterns fyra slagverkare (medan han värmer sin studentspaghetti i köket). Han intygar att det är rasande roligt uppe på scen. Jojo, tänker jag, det riktigt hörs. Den taggade orkestern får dessutom möta sex, kanske sju dirigenter denna kväll. En utmaning i sig.
Stilmässigt är det varierat men tyngdpunkten vilar på upptemponumren och alla arrangeringsgrepp vi förknippar med riktigt gammeldags schlagerhits. Detta kan jämföras med fjolårets supermoderna vinnarlåt "Tax free", som framförs i pausen. Jag säger Kärlekslandet nästa!
August & Lotta från Ingesund slår till med ett hårt charlestoninspirerat nummer med tillhörande kostymer och danssteg. Refrängen har jag redan glömt, men de åstadkommer en visuell läckerbit. Minuterna innan har B-Type (Göteborg) visat upp en Eminem-wannabe som ber om ursäkt för att han ställer upp och sjunger en ballad.
Enormt mycket tid måste ha lagts ner på att göra i grunden enkla låtar till högklassiga shownummer där man tänkt till ordentligt när det gäller visuell presentation. Tänk dig sjungande spelkort, dansande spermier och en härligt töntig kanin som studsar omkring på scenen. Texternas teman spänner från parkeringsvakters kärleksbekymmer till cheerleadingdrömmar. Fantasin tycks nästan obegränsad i Smask-sammanhang.
Nämnda spermietrio kommer från Malmö, blir en favorit hos många och kniper med en kul idé och klatschig refräng en andraplats, men även mindre uppseendeväckande nummer som "Doktorn rädda mig" går hem bra.
"Rosa kalsonger", hur medryckande den än är redan på papperet, känns den här kvällen ungefär dubbelt så bra som på lokaluttagningen. Det låter mer snärtigt, kompakt och sammanhållet och Bo Selinder är pojkaktigt rätt vid mikrofonen. Piteås andra bidrag, "Sex i Murmansk", är fortfarande en personlig favorit, om än inte framförandet känns riktigt lika klockrent som sist. En hedrande tredjeplats blir det dock när juryn sagt sitt.
Det har varit många bud om tillgången på biljetter. Facit är en välfylld parkett men desto fler tomma rader på kanterna längre bak. Några månader innan showtime kunde det förstås vara lätt att tro att riksfinalen skulle bli en baggis att sälja ut. I normala fall skulle detta vara en enorm publikmagnet, men Eurovision Song contest är en konkurrent som faktiskt fått några av de mest inbitna Smask-anhängarna att backa den här gången. För mig är valet enkelt, vare sig jag är i tjänst eller ej. En livs levande orkester och en rad överraskningar slår ett ljummet "Sweden seven points" vilken dag som helst.
Den stora frågan var annars om institutionen för musik och media skulle kunna uppbringa kraft, intresse och kunnande bara sex veckor efter den lokala uttagningen. Inga problem.
Detaljkänslan blir allt bättre i produktionen. Till och med snabbgenomgången är genomtänkt. Presentationen av bidragen känns visserligen lite som upprepningar ibland (först en gedigen presentation från scenen, sedan en inför-film på storbildsskärmar), men det gör inte så mycket. Allt är välgjort och uppbyggt kring finalens Norrlandstema. Vare sig det gäller en på Skåne packad historieprofessor (Kjell Peder Johansson i högform), en taxichaufför som hellre lyssnar på Euskefeurat än kör "sörlänningar" eller lokalbefolkning som matar vilsna stockholmare med latte så är kvalitén imponerande.
Pausunderhållningen måste nämnas. De häftiga fjolårssegrarna från Stockholm i all ära, men Amanda Björnerås och Pitebygdens manskör i skön a capellaversion av "Håll om mig" är ett kapitel för sig. Lätt touch av Ronjas rövare och skyhög charmfaktor.
När alla artister, låtskrivare och diverse tillbehör intar scenen under Bo Selinders ärevarv ser alltihop ut som Sgt Pepper möter Tim Burton. En härlig syn med andra ord. Och en skön och välförtjänt hemmaseger för Piteå.
Så jobbar vi med nyheter