När konstnären HR Giger gick bort i maj förra året, efter en fallolycka, spreds artiklar och hyllningar från olika håll på kultursidor och sociala medier. Ett anonymt namn men högst levande för många. I egenskap av "Aliens" skapare är Gigers inflytande på den moderna populärkulturen enorm.
Utomjordiska rovdjur, kopulerande aliens, mekaniska kukar som befruktar ägg på ett löpande band, arkitektoniska landskap ingen tidigare skådat, slangar och kött, dystopiska vidder från en värld där människan inte har någon plats. HR Gigers konst är en mardrömsvärld i total avsaknad av skönhet.
Själva den hopplösa fulheten var hans mål, det fastklämda och klaustrofobiska i en blandning av det löpande bandets hjärndödhet och paniken i att spännas fast på den galne vetenskapsmannens brits. Surrealist och gotiker med en fäbless för det morbida var Giger en doldis, men kultförklarad konstnär redan under sin livstid. Han blev 74 år.
Mer än i konstkretsar har Gigers konstnärsgärning tagits upp i populärkulturen. Mest känd för att ha designat rekvisitan och monstret i Alien-filmerna har han satt spår i en hel scifi-generations medvetande. Senast nu i den visuellt snygga men manustunna filmen "Prometheus", där han kreddas som inspiratör för hela filmens estetik.
Hans inflytande över vår syn på det utomjordiska och främmande kan inte överskattas. Vår syn på liv bortom vår planets gränser är nästintill enhälligt designad av Giger. Hans bilder lever kvar hos varje människa som någonsin sett en scifi-film. För skräck- och scifiintresserade är Giger vad illustratören och konstnären Gustave Doré var för litteraturen i slutet av 1800-talet, lika signifikant och lika outplånlig.
Det okända och det sinnesrubbande var hans hemmaplan. Därför är det heller inte märkligt att han också illustrerade skräckmästaren HP Lovecrafts urverk Necronomicon, där de gamlas förlorade sovande rike splittrar människans psyke bara genom blotta vetskapen om dess existens.
Den utomjordiska civilisationen är lika skrämmande som den förlorade civilisationen på jorden. En storslagen, skrämmande värld som människan inte kan förstå vidden av. Innan HR Giger på 70-talet designade rekvisitan till "Alien" fick hans konst gehör hos en ung och smal publik med dunkla preferenser, vilket han själv uttryckte i en intervju med Starlog Magazine 1979: "Mina målningar verkar ha störst inverkan på de som, ja, som är galna."
Även i musik och tatueringskonst har hans inflytande varit gigantiskt. Upphovsman till den så kallade biomekaniska skolan, där robotliknande lemmar och skelettfundament vävs in i blod och senor, är det många som har hans bildvärld på kroppen. Många är också de som bär hans tavlor tatuerade på kroppen. Han själv såg tatueringar av hans verk som den största hyllningen till honom som konstnär.
”Den största komplimangen är när folk tatuerar in mina verk, oavsett om det är bra gjort eller ej. Att bära ett verk på kroppen resten av livet är den största komplimang någon kan ge en som konstnär" sa han i Second magazine 1994.
Skivomslag och filmrekvisita har tagit upp hans idéer och inom metalmusiken är hans influenser solklara i tema och design. Danzig och Korn har använt omslag egenhändigt designade av Giger och många andra använder influenser från Gigers konst i sina omslag och annat konstnärligt arbete.
I dystopiska skildringar som "Matrix" och "Terminator" ser vi hans idévärld i förödda världar och stål omslutet av kött och blod. I invasionsfilmer såsom "Independance Day" äger skeppen och utomjordingarnas organiska dräkter hans varumärke. Praktiskt taget vartenda filmrymdskepp i modern tid har sin fader i HR Giger, varenda alien bär spår av hans hand.
I ett sammanhang utanför den egna konsten kan man tala om "Alien" i all ära, men i termen av innehåll och substans finns det ingen film som skildrar Gigers skaparblick så bra som abduction-thrillern "The Fourth Kind". Utan att på något sätt ha varit inblandad i filmen äger den likheter med hans konstvärld. Gud som betraktare och undersökare, närvarande i den blotta skräck som vårt undermedvetna registrerar men våra sinnen inte kan greppa. De undersöker oss som den boskap vi är i ögonen på dem som är högre än oss.
Med sitt bitvis sataniska men aldrig moraliserande mörker, förädlade Giger i sin konst den skapare – organisk eller immateriell – som ser på människan med kall, observerande blick. Likgiltig inför såväl vår existens som vår förintelse, med den överlägsna intelligensen hos ett rovdjur som betraktar oss från sitt bo.
I egenskap av både skapare och förintare är Gigers blickpunkt en modern inkarnation av den indiska guden Shiva, såväl skapare som förstörare. I Gigers konst finner vi den kalla logik som determinerar liv från död som enbart en formalitet. Ett omformbart släkte.
Däri ligger kärnan i Gigers skräckinjagande konst. Gestaltande en framtidsfödelse av en art mitt emellan maskin och organiskt kött, inte bara en hybrid utan en skräckinjagande evolution högt höjd över moral och samvete. En återgång till djurets födelse designad av en mekanisk gud, med den kalla blicken hos en tillverkare snarare än en skapare.
Kanske är det därför hans verk får oss att frysa likt inför blicken hos en gud utan kärlek. Det är en blickpunkt som sätter vår kärna av individuellt värde ur spel. Hans inflytande har redan gjort ett outplånligt intryck på den moderna människan. Kulturellt intresserad eller ej är det hans mardrömsvisioner vi ser på bio, hans skapelse som härskar i rymdens tomma kaos och det förflutnas glömda riken. Gigers gärning var att väcka dessa till liv. Han härskar oinskränkt som det moderna helvetets främsta arkitekt.