KONSERT
Under festspelen utsågs Barbara Hendricks till årets Artist in Residence, och hon ger nu sin tredje konsert av fyra i Carte Blanche-serien. Från jazz via Sibelius tar hon sig till en helfransk afton med kammarmusik av mestadels impressionistisk art. Barbaras musikaliska solfjäder breder ut sig för mina öron ännu en gång.
En drömskt genomskinlig duett mellan sångerska och cellist inleder konserten i Maurice Ravels "Chansons Madécasses" för sopran, flöjt och cello. Redan här sätts tonen för hela första halvlek, och det är ingen nybörjarkurs. Några publikfriare syns inte till, och det är på sitt sätt ganska skönt. Fransmän vet alltid att gå sin egen väg, och göra sin egen tolkning av samtiden - i det här fallet gränslandet mellan romantik och modernism. Men vad jag saknar är kontakt med huvudpersonen själv. Med näsan ner i noterna nästan hela tiden, tittar jag hellre på medmusikanterna och lyssnar till det samlade ljudet.
Debussys Sonat för cello och piano, skriven kort före hans död 1918, är desto mer inkluderande. Steget mellan konstmusik och modern kammarjazz ter sig inte långt när man hör och ser Claes Gunnarssons högklassiga cellospel till ackompanjemang av Love Derwinger. Som improviserade han i stunden, tar Gunnarsson fullständigt andan ur mig.
Åter till Ravels något kärvare klanger gör hela kammarensemblen entré inför "Trois Poèmes de Stéphane Mallarmé". Barbara Hendricks är personen kring det hela kretsar, men jag tycker inte att hon på något sätt sticker ut i sammanhanget. Det är visserligen bekvämt att luta sig tillbaka och se det hela som en enda musikalisk helhet där var och en av musikerna har en lika viktig roll. Samtidigt förtar det något av mina förväntningar på den självlysande diamanten bland rubinerna. Jag hittar inte riktigt in.
Bättre blir det efter paus, där Gabriel Faurés "La bonne chanson" plockar fram den sceniska utstrålning och klang som kännetecknar en världssopran. Här får Barbara Hendricks vara huvudperson, och hon gör det strålande. Jag tror mycket ligger i musikens egen natur, och att Fauré ibland benämns som en fransk Brahms eller Schumann - med betoning på fransk - är ingalunda taget ur luften. Det är svårt att bortse från den blodrött romantiska, på gränsen till erotiska stämning i musiken, som ligger och puttrar när Barbara med ensemble ljuder samman.