Det har väl inte gått någon förbi att nazisterna i NMR ännu ett år lyckats sätta medieagendan för politikerveckan i Visby. Med sitt huligan-beteende som på annat håll vanligtvis bevärdigas fotbollen drar de rubriker till sig när de skränar, skriker och knuffas med sina märkligt instoppade slipsar (är det någon som vet vad i hela friden slipsarna betyder?).
På annat håll skapar en komikerduo lika många, om inte fler, rubriker med en låt om att ha sex med barn. Skrik och panik utbryter på samhällets moralfront. Kanske inte så märkligt i sig. Dels är ju rutinen redan gammal, de av oss som minns Siewert Öholms utspel om WASP under 80-talet och den kyska flickans bön om att bli besparad hårdrockens synd lär ju inte bli förvånade. Vidare har det aldrig krävts mycket för att få moralväktarnas rikskår att bli upprörda. Inget nytt under solen.
De kulturella moralhysterikerna och de många som upprörs av nazisternas närvaro i Visby, båda läger med rätta upprörda, verkar dock missa en gemensam beröringspunkt mellan såväl komiker, konstnärer och nazister: nämligen att de alla hänvisar till yttrandefriheten som sitt vapen för att sprida sina obsceniteter och hat.
Denna gemensamma beröringspunkt är något som sällan tas upp, förmodligen eftersom alla tävlar i vem som är mest upprörd och därför missar den underliggande poängen. Självklart måste man få skriva en låt om att ha sex med barn. Självklart måste man få bli upprörd över att någon gör det. Liksom Lars Vilks rondellhundar och Charlie Hebdos rasistiska nidbilder av araber faller detta under yttrandefrihetens paraplyskydd. Detsamma gäller nazister som marscherar på gatorna och skränar i Visby. Det som alla dessa tre exempel, från komikens, kulturens och politikens håll, har gemensamt är också det som mer än något annat visar på samtidens tragiska samhällsanda: nämligen att yttrandefriheten reducerats till rättigheten att sprida hat, rasism och chockverkan utan något som helst kulturellt eller politiskt värde. Låten ”Knulla barns” värsta brott är inte att den är omoralisk, utan att den är konstnärligt likväl som humormässigt irrelevant. För detta bör den dömas, straffas och sedan medelst glömska avskrivas. Vilket inte är fallet med mycken annan ”omoralisk konst”. Konstens respektive komikens värsta brott är att vara dålig konst och dålig komik.
Nazisterna har politiskt lika liten relevans som Lars Vilks så kallade tecknarkonst och Simon Gärdenfors komik har i den kulturella sfären. Men samtliga sätter fingret på yttrandefrihetens position och status i 2000-talets Europa, där denna grundläggande demokratiska rättighet på alla nivåer numera främst används för att rättfärdiga rasism, trolling, sexuella trakasserier, mobbning och verbala övergrepp, ofta med internet och media som ledande plattformar.
Detta är lika ledsamt som det är farligt. Det är ledsamt för att vi kommit till en punkt där de enda åsikter som verkar behöva räddas och skyddas är hat för hatets skull, provokation för provokationens skull, mobbning för mobbningens skull. Här finns inga hänvisningar till någon fördjupande samhällsbild, inga relevanta problemställningar. Med barnets mentalitet ropar konstnärer, komiker och pseudo-politiker i kör med internettrollen och arga vita män: vi gör det för att vi kan, för att det är vår rättighet. Utan detta skri skulle SD aldrig normaliserats, NMR aldrig kunna gå på gatorna och hela västvärldens Alt-Right-våg inte kunnat röna några framgångar. Detta är tiden då demokratins grundläggande principer slår knut på sig själva och uppenbarar sig i alla sina bisarra paradoxer.
Farligt är det eftersom dessa hänvisningar visar på kulturens och politikens förmåga att normalisera. Hatet, rädslan och pseudo-politiken har fått fäste. Att invandrarfrågan är främsta frågan inför valet visar på att vi inte kommit någonstans. Kanske är det här som denna kultur och dessa nazister har sitt verkliga kulturella värde. De visar att vi som samhälle inte utvecklats en tum.
Simon Olofsson