Lisa Larsson kämpar på kryckor för att ta sig fram längst skoterspåret. Mikrofonen i hennes keps fångar upp stånkande och ilskna rop samtidigt som Lennart Jähkel flyr framför henne ut bland träden.
Det är inspelningarna av radiodramat "Jaktlaget" som fått dem att sätta av till skogs och befinna sig i Luleå under en dryg vecka. Bland annat inspirerad av den våldsamma grannfejden i Vojakkala har regissören Rasmus Lindberg skapat en fristående uppföljare till "Testamente", där P1-lyssnarna kommer få följa de rivaliserande jaktlagen Marklunds och Lassanantis med start den 4 maj.
Lennart Jähkel blev hela Sveriges mest kända jägare i och med karaktären Leif Bäckström i långfilmen "Jägarna" 1996 och nu har han dragit på sig bössan igen.
– Jag har själv inte sett några likheter med den karaktären. Det där var 25 år sedan, jag var yngre då, nu är det en gammal stukad man som mår dåligt psykiskt och fysiskt. Dialekten och att jakten är det gemensamma, men i "Jägarna" håller de på med tjuvjakt och här är vi skötsamma, säger Jähkel.
Han får sällskap av kollegorna Lisa Larsson och Charlotte Lindmark som också tillhör "Marklunds" i dramat. Gemensamt är deras bakgrund som Piteåbor och kallas skämtsamt för "Pitedramatiska ensamblen".
– Jag stödjer mig på en dialekt som jag tror låter som någon slags pitemål (skratt), det är väl inte klockrent direkt – jag har inte bott där på 50 år, säger Jähkel.
Inspelningarna sköts med improviserad dialog och skådespelarna får agera utifrån ett "stolpmanus".
– Inför varje tagning vet ingen vad som ska hända, alla vet bara vad som har hänt och de scener de varit med i. Just för att få de ögonblickliga och fräscha reaktionerna på saker som händer, säger Rasmus Lindberg.
Skådespelarnas spontana dramatik har gjort att "Jaktlaget" blivit mer av ett drama än den actionkomedin de misstänkte på förhand.
– Man överraskar sig sjäv, det kommer grejer ur min mun som jag aldrig hade kunnat tänka ut. Men i stressen och engagemanget sägs saker som jag aldrig hade kunnat tänka ut i förväg, säger Charlotte Lindmark.
Lisa Larsson improviserar fram dialoger för första gången och upplever det som befriande.
– Här kan man säga grejer som är sköna att få ur sig, man kan svära och kötta – dra på. Vill jag säga att jag ska köra upp kryckan i röven på någon så kommer det bara, det är så skönt, säger hon.