I dag fyller den första Harry Potter-boken, "Harry Potter och de vises sten", tjugo år. Tjugo år?! Kan det verkligen vara sant? Innan jag sätter mig och skriver detta måste jag faktiskt gå till PT:s toalett och noga betrakta mig i spegeln. Och jo, trots min saliga motvilja verkar det stämma. Harry Potter, en av världshistoriens mest framgångsrika bokserier, fyller tjugo år, och jag har visst åldrats med den.
När jag tänker tillbaka på Harry Potter står det snabbt klart för mig vad bokserien har betytt. Det är bara rättvist att hävda att det var Harry Potter som på allvar fick mig att bli intresserad av att läsa. Jag fick den första boken i julklapp, åtta år gammal, och det var verkligen en värld som öppnade sig framför mig. Sedan dess har jag också använt litteraturen på samma sätt: som parallella universum, som omöjliga möjligheter, och som flykt från en värld som i mångt och mycket saknar fantasi. Med Harry Potter började mitt stora läsaräventyr, ett äventyr som aldrig tar slut. Läsning är något man aldrig blir klar med, hur mycket man än strävar. Med läsning finns inga slutmål att nå.
Efter den där första boken som dök upp under granen blev Harry Potter-böckerna en följeslagare under många år. Varje ny bok emotsågs med spänd förväntan, sedan var det sträckläsning som gällde. Den andra boken, ”Hemligheternas kammare” (”Chamber of secrets”) är fortfarande en personlig favorit, där den mörka, sataniska anstrykningen i serien verkligen tog sin början. Tredje boken ”Harry Potter och fången från Azkaban” (”Harry Potter and the prisoner of Azkaban”) är likaså den en favorit. Kanske för dess inneboende kvaliteter, kanske på grund av nostalgin, det där magiska skimret. Först vid de sista böckerna kände jag hur magin hade lättat och manin avtagit. Jag hade gått vidare. Men ändå läste jag dem allihop, och jag har läst om dem sedan dess.
Jag har fortfarande stor respekt för författaren JK Rowling. Harry Potter är en ungdomsserie, men det är en ungdomsserie som tar ungdomen på allvar. Glöm de endimensionella plattityderna och de stereotypt trånande tonårsflickorna i ”Twilight”, glöm de allergiframkallande känslosvallen i ”Fifty shades of Gray”. Harry Potter berör de svåra frågorna, om ondska och godhet, demokrati och fascism, om vänskap, om mod och uppoffringar. Om kampen för den värld vi vill leva i. Harry Potter tar världen på allvar och tar också ungdomen på allvar, om dess rätt att delta i de svåra frågorna. Det är en bokserie som växer med den ungdom som den skrevs för. Den följde ungdomarna, lika mycket som ungdomarna följde den när det begav sig. Jag tror att jag och många med mig såg Harry Potter-serien som en vän, och dess karaktärer som nära kamrater under en tid som är svår även för den bäst lottade. Den där tiden när man ska försöka hitta sig själv, sina värderingar och sina styrkor. Det är vad Harry Potter visar upp för oss: ungdomens styrka och dess ofrivilliga uppdrag att forma framtidens värld.
Jag vill därför ödmjukast gratta på tjugoårs-dagen, Harry Potter min vän! Och inte bara Harry Potter själv, utan Hermione, Ron, Luna, Fred och George, Neville. Till och med Malfoy, det lilla aset. Alla som deltog till att göra min barndoms värld större, roligare, mer spännande och mer farlig. Vi är många med mig som kommer låta våra barn, nuvarande eller framtida, att ta del av detta stora läsäventyr. Fler än vi kommer att se ett ljus från den trollstav som litteraturen kan vara. Så därför, i läsandets framtida anda: expecto patronum!