FESTSPELEN
Invigningskonsert
Med ouvertyren ur Johan Strauss ”Läderlappen” anslogs tonen för årets Festspelen i Piteå. Med Strauss musik, full av sprittande infall och sköna melodier var det en utmärkt början på en serie konserter, inomhus såväl som utomhus. Norrbottens Kammarorkester visade sig på sitt allra bästa spelhumör och man trivdes syn- och hörbarligen med sin dirigent, Gustaf Sjökvist. En glad och positiv stämning infann sig i lokalen redan från start och alla syntes bli på gott humör.
Innan vi kommit så långt som till Strauss hade Festspelens nya vd och konstnärliga ledare, Susanna Lindmark, hälsat välkommen.
Hon berättade att temat för festivalen är möten och att många genrer och olika temperament skulle få plats, sida vid sida. Erik Hägglöf från Sparbanken Nord tog vid och överlämnade dels blommor, men också en rejäl summa pengar till Festspelen. Elisabeth Lax från Norrbottens läns landsting avrundade sitt tal med att förklara Festspelen för invigd.
Efter ouvertyren så var det plats på scen för kvällens första solist. Christian Svarvar, violinist i Norrbotten Neo och kammarorkestern, tillika med solistuppdrag i Sverige och utomlands, spelade ”Vintern” och ”Våren” ur Astor Piazzolas ”Fyra årstider i Buenos Aires” . Om Vivaldis årstider skildrar naturen och fågelsången så får vi i Piazzolas musik exempel på ljud från den stora staden. Ljud och läten som skickligt frambringades av både solist och orkester.
Solstämman sätter mycket stora krav på exekutören, något som Svarvar genomförde med brilliant teknik och inlevelse. Piazzolas årstider borde ha en rimlig chans att uppnå samma popularitet som Vivaldis.
”Cantus” av Arvo Pärt var för undertecknad konsertens absoluta höjdpunkt. En stilla början med endast svag klockklang, en långsam dynamisk stegring med nedåtgående skalor i alla stämmor, som dock aldrig följdes åt. Stämmor som till slut enades och samlades i ett långt slutackord där en svag klockklang höll publiken fången. Förtätat musik, minst sagt.
Kammarorkestern tillsammans med Gunnel Mauritzson band stod sedan på tur. I två stycken speciellt arrangerade för invigningen fick vi prov på Mauritzsons sång, vacker och med varm klang.
Kvällens uruppförande var ett stycke av Nils Lindberg kallad ”Dalasvit.” En gånglåt och hornlåt för orkestern och orgeln. Absolut trevlig och medryckande musik i folkton, men lite mer av orgeln kunde vi gärna fått höra.
Med en ouvertyr av Gabriel Faure fick vi också efter paus en glad och skönt intagande start. Susanna Lindmark som lagt programmet, hade verkligen lyckats bra.
Långsamma satsen ur Mozarts pianokonsert nummer 21 känner inte många till , men säger man ”Elvira Madigan”-musiken så vet betydligt fler vad som menas. ”Gamle” Pite-bekantingen Matti Hirvonen spelade solostämman. Med ett känsligt men tydligt spel gav han åtminstone undertecknad en känsla av kammarmusicerande med orkestern, där samspelet var det primära.
Marko Ylönen, cellovirtuos och kvällens publikfavorit, spelade solostämman i Haydns cellokonsert i C-dur. I ett rasande tempo genomförde han fläckfritt de snabba kaskader av noter, skalor, dubbelgrepp, och hela registret av tekniska svårigheter som solostämman uppvisar. Som sagt, kvällens största ovation gick till Marko Ylönen.
Kvällen avslutades med vår svenske Lars-Erik Larsson: ”Pastoralsvit” för liten orkester som tillsammans med ”Förklädd Gud” är hans mest spelade verk. Här visade Norrbottens Kammarorkester att man lyckats behålla skärpan konserten igenom. Inte minst mellansatsen ”Romansen” har en plats i människors hjärtan och sinnen.
En särskilt vacker ros till dirigenten Gustaf Sjökvist som styrde skutan mot säker hamn.