– Ni får ursäkta mig om jag har svårt att hitta svenska ord, jag har bara varit här i två veckor, säger Viktoria Vikström till workshopdeltagarna i danssalen på Nolia. Till tonerna av "Dame Lorraine" med Nailah Blackman jobbar de sig igenom koreografin som hon har förberett, det är svettigt i den icke så luftkonditionerade spegelsalen och långsamt går det inte.
Sedan två veckor tillbaka är hon hemma i Sverige för att, så att säga försöka, koppla av.
– Men jag pallar inte vara ledig för länge, det känns viktigt att styra upp workshops medan jag är här. Inte minst för att ge tillbaka till dansgymnasiet som gett mig så mycket, och att få sprida min inspiration vidare, säger hon.
Hon var en av de första kullarna att gå dansklass i Piteå (nuvarande Svenska balettskolan) och den första årskursen att ta studenten från spetsutbildningen i dans på Strömbackaskolan. Efter det gick hon tre år på Balettakademien Göteborg och efter några år som både dansundervisare och dansutövare i olika delar av Sverige hamnade hon i New York.
– Först åkte jag dit tre månader som student på Broadway Dance Center, det var mest för att bli inspirerad. Men sen fick jag tipset av en kompis att söka artistvisum och stanna kvar, säger hon.
Någonting som skulle visa sig vara en både lång, komplicerad och dyr process. Det var 2016 - sedan dess har hon inte ångrat en sekund.
– Det finns ingenting som heter jantelag där. Det var jättejobbigt i början, man tycker sällan att man är bäst på någonting men när man har ett yrke som går ut på att uttrycka sig så måste man liksom ha den pondusen. När jag kom till New York var det verkligen baby in a corner, men jag har vuxit som dansare sedan dess. Jag tar för mig på ett helt annat sätt, för det är så man bygger sin karriär. Men det är svårt, kanske är det för att jag är norrbottning.
Idag frilansar hon som dansare i New York - en sysselsättning som innebär en minst sagt varierad vardag.
– Ibland jobbar jag väldigt gigbaserat och dansar på bröllop och fester, ibland jobbar jag för danskompanier som sätter upp föreställningar. På sistone har det varit en del indisk-contemporary, säger Victoria Vikström och visar med händerna hur mudras ser ut, de klassiska handrörelserna som ofta förknippas med indisk tempeldans.
– Det är det som är så fantasiskt i New Yorks dansvärld. Man utforskar hela tiden nya sätt, blandar stilar, det är inte lika uppdelat i boxar som här i Sverige.
– En koreograf jag dansat mycket för kan sträcka klassiskt på tårna föjlt av en booty pop. Får man göra så, tänkte jag först. Men dansen måste utvecklas, vi har dansat balett i hundratals år, nåt måste hända.