Fint bildspråk med knorr på slutet
Titel: "Alla dessa dagar"Författare: Annicka Ternestål Förlag: Axplock
Till exempel hos Signe, som bär graviditeten som en skam, men aldrig kan tänka sig kombinera barn och arbete. Så gör man ju inte. Och det skulle aldrig Stig, hennes man, tillåta. I Terneståls roman en genomgående osympatisk och något stereotypt gestaltad mansfigur som anser att kvinnor ska veta sin plats, i synnerhet i sängen.
Signes väninna Berit är i mycket hennes motsats. Berit, nu pensionär, har jobbat som distrikts- och skolsköterska under nästan hela sitt liv. Hon har inga barn, och älskar resor. Men framför allt böcker. Det som förenar dem är längtan efter kärlek och respekt.
Annicka Terneståls lilla 134-sidiga roman är ett exempel på att tjockleken inte har någon betydelse, med närvarokänsla i personporträtt och miljöskildring som topp, liksom i ett fint bildspråk.
Det innebär inte att romanen då och då öppnar förutsägbara luckor. Som efter att de thailändska bärplockarna kommit till byn och med orden "kan vi köpa ström?" frågar Berits vän och relativt nya granne Josef var det finns uttag för riskokaren.
En händelse som skapar lite Änglagårds-känsla i berättelsen, då de dåligt betalda thailändarna varje sommar får byn att leva upp. Och med den kärleken, även hos i början mot bärplockarna hatfyllda personer. Sicken överaskning, va!
"Alla dessa dagar" är en debut värd respekt och uppmuntran. Och det som får mig att falla är berättelsens lakoniskt dramatiska avslutning, med knorr av bästa kriminalromansnivå.
För när Berit besöker den åldrande och alltmer frånvarande Ingrid, Kjelles mamma, på vårdhemmet får hon höra henne, den gudstroende kvinnan, berätta hur hon dels tidigt blev änka. Men också om hur det gick till när nyfikna Ada spårlöst försvann.
Fler romaner med samma överaskande touch, plus nogrannare korrekturläsning, och Annicka Ternestål har framtiden för sig
Så jobbar vi med nyheter